Kortsikt's Blog

Jag diskuterar ju sällan enskilda aktier, men H&M var så pass intressant i januari att jag inte kunde hålla mig.

https://kortsikt.com/2018/01/12/antligen-fredag-10/

Jag sa bla att 135-145kr kunde vara ett intressant läge att specka i, givet att man använde sig av stop loss. Det blev ju ingen vidare affär direkt.

Men det som jag slog på trumman för var hur enkelt man egentligen analyserar den här typen av aktier. Jag skrev…

”Nu när jag tittar på estimaten över FY18nov Ebitda så räknar samma analytiker kollektiv med att HM ska tjäna ca 31mdr kr. Om vi sitter här om ett halvår och analytikerna tror på 28mdr eller sämre, då har aktien inte lyft. Tror dem på 33mdr+, då har den lyft. Så enkelt är det!”

Nu idag när jag tittar på Ebitda estimaten för FY18(nov) så ligger dem på 26,4mdr kr. Under 28mdr. De har alltså inte lyft… och det har fan inte aktien heller. Den har varit flat hela året. Min poäng är att låg värdering är bra, men helt meningslöst så länge som vinsterna revideras ner.

Men det som egentligen är hårresande är inte HMs resultatutveckling eller aktiens svaga utveckling utan det faktum att när man frågade analytiker för blott 9 månader sedan om resultatutvecklingen för Nov17-Nov18 så sa de Ebitda 31mdr. Nu ligger den på 26mdr. 5 miljarders (15%) skillnad!!! Det är ju fan hårresande. I mina ögon är detta ett bevis på mänsklighetens totala avsaknad på ”forcasting capabilities”. Och vad som är ännu värre…. vi inser inte det själva.

Jag blir så rosenrasande när jag hör investerare säga…. ”det är svårt att sia hur det ska gå på kort sikt, men på ett par års sikt är vi positiva”. Men hallå!! Om du inte klarar sätta innevarande års vinster… hur fan ska du veta vad som händer om 5 år. Nej faktum är att investerare inte ägnar sig åt prognoser, då det inte går att göra prognoser. Det är bara tur om utvecklingen går deras väg. De har bara inte insett det själva.

Ännu värre är investerare som säger att de inte bryr sig om macro eller försöker förstå den generella börsutvecklingen. Däremot på bolagsnivå fungerar det utmärkt. Inser de inte att analysera ett bolags fundamenta är att analysera macro på micronivå. Summan av alla bolags macro miljö är den samlade makromiljön. Tror de att de kan förstå ett bolags framtida vinstutveckling utan att förstå makromiljön bolaget verkar i? Visst, att bolaget agerar rätt el fel är avgörande, men ramarna sätts av makromiljön.

De tror sig förstå den enkilda aktiens utveckling, men summan av alla enskilda aktiers utveckling är den samlade börsutvecklingen. De kan alltså ha en uppfattning om en hel drös med aktier, men ingen aning om börsutvecklingen. Det är hårresande!

Men mest hårresande är vår syn på vår prognosförmåga! Någon sa det bra… ”jag är smartare än er andra för att jag vet hur korkad jag är”

Tillbaks till HM

Hur ska man tänka framöver? Tre saker

1, 2018 är snart history, så nu är det 2019(nov) som gäller. I skrivande stund ligger Ebitda estimatet på 27,5mdr kr. Om vi sitter här om 6 månader, eller 12 för den delen, och samma 2019nov estimat visar 27,5mdr eller sämre. Då är det min klara övertygelse att aktien står och stampar på ungefär samma nivå som idag. Inget att hänga i granen. Står den däremot klart över 27,5mdr så har det förmodligen varit en bra placering.

2, Idag kom försäljningsdata från HM. Den var tydligen bra. Jag har inte studerat den. Men jag det har trillat in 5 estimat i Reuters idag över 2019(nov) och de är INTE nedreviderade, från deras tidigare estimat över samma tid. Dvs detta är första gången på flera år där det kommer data från HM, som INTE resulterar i att analytikerna skriver ner sina prognoser. Det blir inte mycket bättre, men det blir fan inte sämre. Det är ett steg i rätt riktning. Givet kursreaktionen är det fler än jag som tänker så här. Detta kan vara  en historiskt dag för HM. Det ser inte så värst mycket bättre ut, men det hade ingen väntat sig. Det positiva är att det inte ser sämre ut.

3, Men vem vet. Detta kan vara en outlier idag? Därför hade det rent tekniskt varit betryggande om vi passerar 154kr där köparna senast inte orkade driva kursen vidare. Detta får gärna backas upp av positiva revideringar. Målkurs givet att detta händer, och givet att de tjänar mer än 27,5mdr i Ebitda 2019nov, lägger jag på 200-210kr. Då yieldar HM 5% direktavkastning, vilket får anses fair för ett företag vars vinst knappt växer. 30%+ uppsida. Det är bra risk/reward givet att KJ lyckas vända på skutan!

ps. Jag får be om ursäkt om jag slog an en negativ ton. Kanske jag kan återgälda det med två helt ovärderliga råd 😉

Jag får ofta frågor om enskilda aktier av vänner och bekanta. Ofta småbolag, ofta med starka utsikter. Jag svara alltid, ”jag har ingen aning, men du ska få två råd”.

Det finns nämligen två busenkla råd som man kan applicera när man tittar på småbolag.

1, Givet att vi inte kan göra prognoser så kan man ändå göra en sannolikhetsbedömning.

Om ett litet bolag med ett börsvärde om 1mdr kr är en bra placering. Tänk så här:

Säg att bolaget lyckas inom de kommande 3-5 åren. Då är det inte orimligt att tänka att aktien handlas till 20X vinsten. Det är ok för ett bolag som växer och som har ”bevisat sig”. Givet dagens börsvärde om 1mdr kr ska vinsten vara 1mdr/20=50mkr. MEN, om de uppvisar en vinst om 50mkr om 5 år, så kanske börsvärdet står i 1mdr. Samma som idag. Då är man inte så nöjd med placeringen. Nej, vinsten måste vara dubbelt så hög, typ 100mkr för X 20 =2mdr i börsvärde och ”resan” ska vara värd det. Det här med vinst är vanskligt att bilda sig en uppfattning om. Ofta kan inte VD själv bilda sig en uppfattning. Men ett bolag som växer snabbt bör ha en edge mot marknaden och oftast utmynnar det i en god marginal. Säg 10%. 100mkr/10%=1mdr. Dvs bolaget bör omsätta 1 mdr om 3-5 år. Då blir det en god investering.

GRUNDREGEL 1: Om du tror att bolagets omsättning är samma, eller överstiger, börsvärdet idag om några år…. då blir det sannolikt en god placering.

2, De mest erfarna investerarna jag känner, som dessutom lyckats, har en sak gemensamt. De säger att ”the art of investing is a peoples business”. Dvs de har gång på gång insett att de på förhand inte kan säga vilka affärsideer som kommer lyfta eller ej. Ännu mindre lägga prognoser som fungerar. Däremot att ta rygg på rätt folk. Det funkar nästan alltid. En dålig affärside funkar ofta med bra folk. En bra ide funkar aldrig med dåligt folk vid rattarna.

GRUNDREGEL 2: Titta på VD/huvudägare. Vad har de lyckats med förut, och kan de göra det igen?

Använd dig av de här två grundreglerna när du investerar i småbolag så kommer du garanterat inte gå sämre än snittet. Dessutom är de tidseffektiva.

Lycka till

ds.

1,630ish motståndet testas med besked i detta nu. Ska vi bryta upp och attackera 1,680? Tittar man på Dax , Stoxx och CNY  så känner jag mig inte särskilt optimistisk. Studsen i OMX har till stor del drivits av en tidigare översåld börs. Så är det inte längre. Jag känner mig fortsatt skeptisk och skulle inte bli ett dugg förvånad om vi ska testa 1,590 stödet längre fram.

Så här 10 år efter Lehman kraschen är det många som är ute och tycker till. Ingves är orolig för skuldsättningen bland svenska hushåll, vilket gör Sverige mer sårbart. Jag förstår honom. De samlade skulderna har i princip dubblats senaste 10 åren. Inkomsterna har under samma period gått upp med c30%. Det är rätt enkel matte. Vi är alltså 53% räntekänsligare nu än då. Dvs en höjning av räntan med 1% då, är samma sak som 0,65% idag. Eller som när Riksbanken höjde vid förra högkonjunkturen från 1,50% till 4,75%, dvs en höjning med 3,25%. Om Ingves höjer med drygt 2 procentenheter, från -0,5 till 1,5% så får det rent matematiskt EXAKT samma konsekvenser som då. Jag har ju också härlett just styrräntans ”tak” till c1,5%. Dvs vid den nivån så kommer han tvingas att sluta höja då konjunkturen rullar över i lågkonjunktur. Detta förstår Ingves också!

Sen kan man ju alltid fråga sig hur stor risken är att han tvingas höja dit. Det beror enkelt uttryckt på två saker. 1, Vad ECB kör för ränta och 2, lönebildning i Sverige. Apropå det senare så har Konjunkturinstitutet gjort en djupdykning i den svenska lönebildningen. Det är ett välkommet inslag i dagens rätt grunda debatten om räntor, inflation och hur Riksbanken bör agera. Jag har inte läst hela rapporten ännu, men jag hade tänkt återkomma till den längre fram.

Läs gärna hela rapporten…

https://www.konj.se/download/18.7fb23d7c165bb7ad89dd7cc9/1536821664506/LBR2018_webb.pdf

Riksbanken fäster stor vikt vid den sk. RU-indikatorn som mäter resursutnyttjandet i Svensk ekonomi. Den ligger på mycket höga nivåer, och som tidigare var förenligt med stigande löner, och därmed inflation och räntor. RU-indikatorn ligger högt pga att sysselsättningsgraden i Sverige är hög och för att företagsenkäten visar att många företag vill anställa men hittar inte kompetent personal. Men så har det varit ett bra tag och hitintills har det inte resulterat i stigande löner. Nedan chart visar det bra.

Om Riksbanken hade haft rätt så hade det bara varit en tidsfråga innan samtliga inflationsmått hade etablerat sig över 2%. Nu är den risken liten. Sannolikt kommer de konvertera kring 1,5-1,7% istället.

Apropå inflation så kom det svensk data i förra veckan. KPIF ex energi kom in på 1,2% mot väntat 1,4% och fg 1,3%. Det är duvigt. Men glädjande nog studsade tjänste inflationen från 1,2 till 1,5%. Så det känns som om vi borde vara nära en botten och börja röra oss uppåt snart. Det är såklart svårt för Ingves att höja när datan kommer in så här, men med god sannolikhet har den börjat gå i rätt riktning inför december mötet. Datan spelar egentligen roll, men det kan han inte säga såklart. Anledningen till att han höjer beror inte på inflation. Det beror på att normalisera sig mot ECB innan de börjar höja. Om de börjar höja?

Från Europa kom kärninflationen precis in på 1,0% YoY mot väntat 1,0 och fg 1,0. Gäsp! Med tanke på hur problem i Utvecklingsländer brukar slå mot exportmaskinen Europa så ser jag inte hur Draghi ska kunna höja räntan. Å andra sidan ska det rinna en del vatten under bron innan det blir aktuellt.

Från USA kom Core CPI in på 2,2% mot väntat 2,4 och fg 2,4%. Lite svagare, men fortfarande klart över målet och inget som lär påverka FED. 2,2% lirar med Core PCE 1,7 och löner om 2,7%. Så det är inget uppseendeväckande egentligen. Givet att lönerna kom in på 2,9% sist, så kan vi vänta oss core PCE/CPI på 1,9/2,4%. Så för att verkligen ”störa” FED så behövs en sättning av lönerna ner mot 2,5%. Det känns inte troligt just nu. Däremot tror jag inte de kan höja till 3% i godan ro utan att det får konsekvenser för tillväxt och lönebildning. Även PPI som kom i förra veckan bromsade in.

Tittar man på ett mer brett mått på arbetslöshet, UG, så indikerar det att lönerna kan röra sig mot 3,5%. Händer detta så borde FED enkelt kunna höja mot 3%.

Men Nordea har även en graf som tar hänsyn till dollarn och arbetskraftskostnaden, och den säger att inflationen ska ner. hmmm.

Kan lönerna gå mot 3,5% samtidigt som inflationen går mot 1,5%? Nej nej nej. Det handlar såklart om att dollarn, ISM, QT likviditetspåverkan, EM störningar, Trumps expansiva finanspolitik fades out, tradewar m.m kommer resultera i att USAs tillväxt bromsar in från dagens nivåer, och då har vi en ny bild med konsekvenser för jobbskapande och löner…… och därmed inflationen. Tyvärr är det så att lönerna är en laggande faktor, där tillväxt och jobbskapande kommer först. Medan många av faktorerna ovan är mer av ledande karaktär. Dvs kommer det en inbromsning av tillväxt, så leder det till inbromsning i jobbskapande, som efter ett tag göra att löner och inflation vänder ner. FED måste vara tidiga på bollen då räntehöjningar slår igenom med 6-18månaders fördröjning. Så trots att lönesiffran låg på 2,9% för en vecka sen så frågar sig FED, hur kommer den utvecklas närmaste 12 månader. Tror de att den ska gå mot 3,5-4,0 då kommer ni få se fortsatt höjningar…. tror de på 2,5-2,9%, då kommer de inte att höja hela vägen till 3%.

Ray Dalio, grundaren av världens största hedgefond, bedömer att den nuvarande ekonomiska cykeln sjunger på sista versen. Vad ska man säga.. skulle lönerna klättra vidare mot 3,5-4,0%, inflationen går mot 2,5-3%… och FED höjer till 3%. Ja då följer vi klassiska spår, och han kommer få helt rätt. Men jag är inte lika säker.

Trevlig vecka!

Valresultatet tar all uppmärksamhet i media idag. Frågar du mig så kommer det att gå till så här. Alliansregering kan bilda regering lätt som en plätt, om de får stöd av SD i vissa specifika frågor, typ invandring. Vänstern kommer då ägna de kommande fyra åren åt att svartmåla Alliansen som en brunskjorteallians. Stefan Löfven kommer säga ”jag gjorde åtminstone aldrig upp med SD, det gör att jag sover gott om natten”. ELLER säger Annie och Janne tack och hej till Alliansen (pga av SD) och hoppar på S+MP tåget. Då har de fyra partierna c3 procent mer än M+KD+(stöd SD), och då fortsätter Stefan att regera. Så vågmästarrollen innehas egentligen av C+L.

Hur gärna vill de sitta i en Alliansregering?

Hur ogärna vill de sitta samaarbeta med SD?

VEM av Stefan och Jimmy ger C+L det mest attraktiva erbjudandet?

S+Allians hade skapat en stark regering, men det kommer aldrig hända. S och M är hund och katt, även om politiken inte är det.

Hade jag varit Annie och Janne har jag skickat ett mail till Stefan och frågat, vad får vi för poster om vi sitter i regering med dig? Sen hade jag skickat ett till Jimmie och frågat, vad måste vi gå med på för att få ert stöd för en Alliansregering? I mailet till Löfven hade jag skrivit att jag mailat Jimmy. I Jimmys mail hade jag upplyst honom om jag mailat Stefan. Då får de anstränga sig att komma tillbaka med nåt juicy, annars riskerar de att förlora mot den andra. Lite som en byggoffert. Alla vill ta bra betalt såklart, men ju mer man saltar desto större risk att inte få jobbet. Sen hade jag tagit det bästa alternativet. Eller minst dåliga. Typ så enkelt är det!

Så en tolkning är att C & L har den verkliga makten över vår kommande regering… men egentligen handlar det om S och SD. Den av dem som kompromissar mest vinner.

Om vi bortser från offerterna, så skulle jag vilja veta svaret från Janne och Annie…. ”vad är viktigast för er, att hålla samman Alliansen eller att inte samarbeta med SD?”

Nästa regering måste bli antingen Allians med stöd av SD eller S+Mp+C+L (med passivt stöd av V). Inget annat lär passera i Riksdagen. Eller har jag missat nåt? Göran Persson är inne på en av mina varianter med en twist, och det är att C+L hoppar av alliansen men ändå röstar in M+KD, av det enkla skälet att de inte vill sitta i regering med S+MP, men kan inte heller sitta i en regering som samarbetar med SD. Så kan det förstås också bli. Svag regering är bara förnamnet! Om man är såsse borde man tänka så här ”Stefan, ge Annie och Janne så fina ministerposter det bara går”. Om man är borgare borde man tänka så här ”Snälla Jimmy, be bara om att få komma in i den politiska värmen, ställ inga andra krav”. Annars lär Göran Persson få rätt!

Här på bloggen fortsätter vi att studera den amerikanska arbetsmarknaden och lönestatistiken från i fredags. Den är nämligen viktigare än valet. Även om det kanske kan vara svårt att förstå.

En av bloggens läsare frågade häromdagen ”tänk att Sverige kommer att hamna i recession med nollränta”. Han syftade naturligtvis på att Ingves kommer höja med två gånger och sen väntar recession. Jag ifrågasatte inte hans syn på kommande recession, men jag ifrågasatte mekanismerna bakom. Dvs Sverige har aldrig gått in i en recession när räntekostnader/inkomster är så låga som nu. Två höjningar skulle försämra ration, men knappast orsaka recession.

Ta 2009 års recession som exempel. Många tror att det handlade om Lehman och Subprime kraschen. Det var bara ett symptom. Vad vi egentligen såg i USA var hur en klassisk konjunkturuppgång skapade jobb på ett sätt som till slut gjorde arbetsmarknaden tajt, skickade upp löneinflationen och därmed slutligen den vanliga inflationen. Detta tvingade FED att strama åt penningpolitiken genom att höja räntan. Sommaren 2003 låg styrräntan på 1,0%. Tre år senare, sommaren låg den på 5,25%. 2007 toppade konjunkturen ur. 2008/2009 var de i recession. Att de hamnade i recession handlade om att

1, räntekostnader/inkomster steg till en nivå som triggar recession

2, räntan gjorde att nyutlåning avtog, vilket är en viktigt faktor för tillväxt.

Sen att recessionen blev så djup och svår, och tvingade FED till en extrem politik, beror på att utlåningen under många år varit galen. Dvs Lehman&co är en funktion av sub-prime som helt enkel var dålig utlåning. Men det faktum ATT det blev recession beror på räntan. Inte utlåningen. Recession hade de fått på halsen ändå. Hade FED legat på en styrränta på 1% under alla år, så hade det inte fått recession. Detta var dock aldrig ett realistiskt alternativ då löner och inflation var på uppåtgående.

Sverige kom igång senare än USA med konjunkturen. IT-kraschen satt djupare hos oss. I början av 2006 (när FED varit igång med räntehöjningar ett tag) så höjde Riksbanken för första gången. Då var räntan 1,50%. Knappt tre år senare, under hösten var vår styrränta 4,75%. Då vet jag att den rörliga räntan på bolån låg klart över 6%. Det knarrade rejält i Svensk ekonomi. Räntekostnader/Inkomster hade letat sig upp på en kritisk nivå. Vi skulle rullat in i en rejäl recession utifrån detta. Istället slog Lehman till och alla nollade sina räntor. Även vi. Det gjorde att räntekostnaderna sjönk kraftigt och var en av de absolut viktigaste faktorerna till att recessionen nästkommande år blev så pass hanterbar. En annan faktor var att statskulden var låg och budgeten i balans.

Men vi hamnade trots allt i recession. Point being. Antingen hamnar man i en recession för att räntekostnader/inkomster i landet blir för höga. Eller för att man råkar ut för en extern efterfrågechock. Eller en kombo av ovan.

Point being, om Ingves höjer med 50 punkter så ökar svenska hushållens räntekostnader från 80 miljarder till 100 miljarder. Eller från 4-5% till 6-7% av bruttoinkomsterna. Det räcker inte tror jag för att skapa recession. Historiskt måste man upp i 9-10%, vilket lirar med 200 punkters höjning. Dvs till reporänta om 1,5%+. Detta kräver löneinflation upp mot 3,5-4,0% (idag c2,6) för att skapa ett inflationstryck där Ingves tvingas till den typen av höjningar. Det känns rätt långt borta.

Däremot kan USA vara på väg att glida in i den här situationen, med stigande löner, kärninflation och räntor, vilket till slut triggar recession, som smittar på resten av världen, varpå vi får en negativ demandchock som sänker tillväxten och försätter oss själva i recession. Med nollränta, som vår käre bloggvän, slog fast. Den recessionen kommer dock bli rätt grund, ungefär som sist.

Men vill vi ändå inte kunna stimulera? Från nollränta blir det svårt eller? För det första kan man säga att vi redan stimulerar när recessionen slår till. Dvs hushållen betalar redan idag 1,000kr/mån efter ränteavdrag på en lånad miljon. De har pengar att konsumera för. Annat var det under 2008 när de betalade nästan 4,000kr på varje lånad miljon. Svenska staten har också krut att köra budgetunderskott, dvs fortsätta med samma kostnadskostym trots att skatteintäkterna viker av. Man lånar helt enkelt mellanskillnaden. Med vår statsskuld har man råd med detta.

Men frågan är om USA är på väg in i recession. Jag det beror på om räntorna ska upp till 3%+. Det beror i sin tur om inflationen kommer fortsätta upp, vilket i sin tur beror på om lönerna kommer ta fart upp mot 4%+. Idag ligger de på 2,8-2,9%.

Jag har tusen gånger tidigare sagt att löneinflationen ska man se på två sätt. Dels FÖRÄNDRINGEN, och dels NIVÅN. Jag hävdar att de styrs av olika saker.

Om lönerna är på uppåtgående eller nedåtgående handlar om en variant av Philips. Arbetslöshetssiffran kan man kasta, men sysselsättningssiffran är viktig. Liksom tillväxt. Hög tillväxt i kombination med stigande sysselsättningsgrad lyfter löner. Motsatsen pressar ner dem.

Men vilken nivå vi talar om, har med andra saker att göra. Jag hävdar att dagens 2,9% YoY löneinflation, troligtvis hade varit 3,9% om vi inte hade haft följande faktorer:

1, globalisering
2, digitalisering
3, låg produktivitet
4, tjänstenäring större än varunäring
5, moment 22, dvs låg inflation ger låga löneökningar, som ger låg inflation osv
6, demografi, dyra gamlingar pensioneras, billiga unga tar över
7, facken har inte samma lönepower som förr
8, Stora företag har vuxit som andel av ekonomin. Där har löntagarna sämre pricing power.

9, Företag är lönsamhetsorienterade.

När löneinflationen var som lägst för några år sedan, 2,0%, så hade den förmodligen varit 3% om vi inte hade haft ovan faktorer.

Dvs ovan faktorer hindrar inte lönerna från att röra sig upp eller ner. Men de ger en ”rabatt” jämfört med tidigare när de inte fanns. I takt med att faktorernas inverkan ökar eller minskar så får det också inverkan på ”rabattens storlek”.

Så lönerna kan alltså gå från dagens 2,9% till 3,9% med ovan faktorer. Det är typ samma sak som när de steg från 3,9 till 4,9 historiskt och de inte fanns.

Så frågan är om de kan fortsätta att stiga? Ja det beror på 1, tillväxt och 2, hur tajt arbetsmarknaden är. Tillväxten är vad den är…. ca 2-3% i USA. Men tajtheten då?

Jag har hävdat att sysselsättningsgraden fortfarande är något för låg för att man ska kunna tala om samma tajthet som under de tre senaste högkonjunkturerna.

MEN andra, typ Deutsche, hävdar motsatsen. Vilket jag visar på med ett antal charts nedan. Innan ni blir helt tossiga av de här chartsen, så ska ni veta att Deutsche har framhärdat de här chartsen och att löneinflationen ska ta fart i över tre års tid. Så de har haft fel väldigt länge. De sitter inte på svaren heller, även om de har fina charts.

Vem som har rätt av oss har stor betydelse. Om Deutsche har rätt så väntar väsentligt högre löner, inflation och räntor närmaste 12 månaderna. Därmed har vi också närmare till nästa recession, som alltså även kan knuffa in oss i dåliga tider. Har Deutsche fel, så är det troligt med en försening av allt… och då är det mer av det gamla vanliga. Skillnaden kan enkelt uttryckas som: Krasch eller ej.

Visst blir man sugen på att tro att lönerna kommer skjutna som en kanon…… men mitt råd är att man ska vara ödmjuk!!! Det har jag varit i många år och det har visat sig vara rätt.

Får se vad OMX hittar på här kring 1,630ish motståndet. Håller det väntar nog 1,590ish så småningom.

Ha en fin vecka!

I USA skapades det 201k jobb förra månaden mot väntat 191 och fg 157 uppreviderat från 147k. En stark siffra. 201k jobb är 2,4m i årstakt vilket lirar med 2,5% BNP tillväxt. Samtidigt ska man vara medveten om att tror man att USA växer med 3% i årstakt, så lirar detta egentligen med 260k nya jobb i månaden, och det har vi inte sett hittills i år. Över tid konvergerar de här, dvs antingen kommer USA tillväxt ner mot 2-2,5% snart, eller ska jobbtakten accelerera. Jag tror på det förra.

Timlönerna kom in på 2,9% YoY mot väntat 2,7 och fg 2,7. Halleluja, det är den starkaste siffran sedan sommaren 2009, dvs på 9 år!!!

Man frågar sig såklart, är lönerna på G nu? kickar Philips in? Mitt snabba svar är, vet ej. Fem gånger senaste två åren har den tangerat 2,8% och sen vänt ner. Jag utesluter inte att det kan hända igen. Eller inte! Det går som sagt att argumentera för att den amerikanska arbetsmarknaden är tajt, dvs god tillväxt, låg arbetslöshet osv…. men även motsatsen, dvs låg sysselsättningsgrad, digitalisering, globalisering osv….

Men ännu viktigare är frågan… innebär detta att inflation, och även räntor, kommer gå i taket? Nej då. Löner på 2,9% lirar med Core PCE om 1,9%. Den senaste mätningen visade 2,0%. Så egentligen kan man säga att de går i samklang just nu.

Får det inga effekter då? Jo då, om lönerna kommit in svagt, säg 2,6% YoY så skulle man kunna argumentera för att Core PCE när som helst vänder ner, och då kan vi anta att FED slutar höja, och räntorna lär sluta stiga. Åtminstone de korta. Nu på 2,9% så kanske Core PCE istället ligger kvar på 2%, och då kan vi anta att Jay vill fortsätta att höja…. åtminstone fram till datan vänder ner.

Vad krävs för att få tillbaka den gamla klassiska FED som verkligen ”bekämpade” en allför hög och stigande inflation? Jag skulle säga att vi behöver upp mot 4% i årslönetakt och dit är det en bit kvar. Det skulle i så fall betyda slutet på den lågränte/låginflations miljö som vi varit vana vid senaste årtiondet.

Någon kanske tänker att lönerna kommer fortsätta att stiga nu, och ska börsen rakt ner i källaren då? Jag vill bara förtydliga vad jag sagt flera gånger. Historiskt när lönerna börjar dra i en konjunkturcykel har det initialt inneburit en boost för tillväxten och i slutändan vinster (även om marginalerna försämras pga högre  lönekostnader). Det är inte så komstigt. Folk har mer i plånboken som de sätter sprätt på. Det är inte förrän efter ett tag det ger avtryck i inflationen som sen ger Fed anledning att agera. Det är sen när räntorna börjar stiga som det äter upp konsumtionsutrymmet som det rullar över i recession och multipelkontraktion. Men det är historien. Hur det blir denna gång vet jag inte, men magkänslan är att allt går mycket snabbare nu.

På det hela taget en rätt hökig siffra.

Igår kom Inköpschefsindex för servicesektorn i USA. US Service PMI kom in på 54,8 mot flash 55,2 och fg 56,0. Svagt på alla sätt. ISM Non-Mfg kom in på 58,5 mot väntat 56,8 och fg 55,7. Starkt på alla sätt. Siffrorna påminner rätt mycket om dem som kom in för tillverkningssektorn. Vi kan alltid spekulera i vad divergensen beror på, men det viktigaste är nog divergensen i sig. De brukar konvergera. Dvs man kanske inte ska läsa in för mycket i någon av dem.

Det är också viktigt att komma ihåg fyra saker.

1, Tjänstenäringen står för 70% av den amerikanska ekonomin, så den här siffran är egentligen viktigare är Mfg siffrorna.

2, Det är också i tjänstenäringen som huvuddelen av jobb skapas, så den är viktig även ur den här aspekten.

3, Eftersom det är här jobben skapas, så är det också här grunden för löneinflation skapas. Core Service Inflation har en väldigt stark koppling till löneutvecklingen. Core Goods inflation däremot är mycket mer kopplat till valutasvängningar.

4, Så på alla sätt är den här siffran viktigare än Mfg PMI. MEN, the big MEN, är att trots detta har de spelat en underordnad roll då Mfg PMI normalt sett leder Service PMI. Dvs guiding Power är mycket större i Mfg PMI, och service PMI har aldrig utvecklats i en annan riktning än Mfg PMI under längre tid. Detta gör att marknaden fäster större vikt vid Mfg PMI än Service PMI.

OMX är svag och den ser inte ut att stänga norr om 1,625. Således väntar ett test av 1,590ish. För test lär det hålla. Dessutom kommer den vara rejält översåld, så studsen kommer. Men jag är klart tveksam till om det kommer hålla efter det. Finns risk att många inte gillar vad som händer med lönerna, samtidigt som det förstår hela kopplingen med ”inflation, räntor, belåning, lägre vinster och multiplar osv”…. och väljer att avvakta. Dvs avsaknad av köpare. Då kanske man ska ta det lite lugnt. Titta även på Stoxx Europa och Dax…. visst lär det studsa snart, men det ser ju inte så vackert ut. Man kan nästan pensla fram en ny lågpunkt senare i höst. Jag säger bara, gör vad du vill. Men stänger vi under 1,590….. se till att ha lite cash på kontot. Jag blir inte bullish förrän vi stänger ovan 1,645 typ….

Trevlig helg!

Riksbanken flaggar för höjning, troligtvis med 25 punkter, i december.

KPIF och KPI är på målet eller till och med över målet, men det beror på energi och elpriser. Den kommer att komma ner framöver pga ren baseffekt. KPIF ex energi, tjänsteinflation och löner indikerar att vi egentligen ligger kring 1,5-1,7% strukturellt. Givet den svaga kronan någon tiondel högre. Säg 1,6-1,8%. Jag tror Riksbanken hoppas på de olika inflationsmåtten ska påbörja sin konvergering mot de här nivåerna. Då kommer man kunna argumentera att dagens KPIF över 2% endast var temporär pga energipriser, och att den underliggande strukturella inflationen är stigande. Det skulle låta bra i samband med en höjning.

Energipriser som stiger är egentligen en NEGATIV inflationsbärare, dvs inflation försöker ju mäta trycket i ekonomin. Stigande energipriser slår egentligen negativt på Sverige, så egentligen vill man stimulera i ett sånt läge. Inte tvärtom. Jag tycker Riksbanken är lite dålig på att förklara detta tyvärr.

Riksbanken vill höja för att normalisera sig mot ECB, inte för att vi har tendenser med överhettning. Det innebär som sagt en höjning i december, och en till senast i juli. Detta för att ligga på par mot ECB. Skulle ECB under första halvåret flagga för att det inte blir någon höjning under andra halvåret, ja då kan Ingves vänta med att höja en andra gång till andra halvåret… och så rullar det på liksom.

Tillväxten är osäker framöver, byggbolagen avslutar tidigare påbörjade byggen i år, och till viss del nästa. Med med tanke på att man inte startat så många nya projekt senaste året så ger det utslag nästa år.

En svag krona, över 10kr, gör det möjligt för Ingves att höja både en och två gånger. Något som lär ta kronan under tian igen på sikt. Riksbanken har aldrig haft som avsikt att kronan ska försvagas över 10kr. Nettoeffekten är tveksam. Däremot håller dem den gärna kring 9-10kr som är en strukturellt bra nivå. Under 9kr är inte heller bra.

Hade kronan stått i 9kr så hade han inte höjt. Att den står i 10kr+ gör att han har ett fönster att normalisera politiken vis a vis ECB. Vilket är bra om ECB skulle börja höja, men är inte heller negativt om ECB inte börjar höja.

Det är ett problem att Europas löner och inflation och till viss del tillväxt är så låg. ECB har sagt att de har som intention att höja under 2H19. Men risken är klart överhängande att de inte kan göra det. Detta kommer begränsa Ingves chanser att höja mer än två gånger. Det  skulle helt enkelt stärka kronan för mycket, vilket slår mot tillväxt och exportindustri i Sverige… och i slutändan jobbskapande, löner och inflation.

En höjning med 25punkter innebär att svenska hushållens räntekostnader i teorin ökar med c10 miljarder. Detta kompenseras INTE av stigande löner. Någons räntekostnader är någon annans ränteintäkter. Men knappt hälften av 10mdr försvinner till utlandet. Andra hälften ackumuleras i värdepappersportföljer. Så visst får en höjning effekt på ekonomin. Hushållens konsumtion ligger på ca 2,000mdr kr, och en minskning med 10mdr är 0,5%. Eftersom hushållens konsumtion utgör 43% av BNP så har en höjning med 25 punkter en teoretisk negativ inverkan på c0,2% på BNP. Nästan så att man kan tillämpa en schablonregel att så mycket man höjer räntan, så mycket mindre tillväxt får man i ekonomin. Jobbmässigt kostar det i teorin c12,000 uteblivna jobb, enligt teorin att jobbskapande ligger på BNP tillväxt minus 1%.

Kronan borde stärkas marginellt av det här… men försvagas istället. Är det för att de öppnar dörren för en höjning i februari istället? Dvs om vi närmar oss december, så kanske de skrotar planen att höja då, och skjuter februari till mars/april osv. Jag tror marknaden tolkar det fel. De har som avsikt att höja i december, och det ska mycket till för att inte göra det. Men de öppnar dörren för att ha möjligheten att höja senare. Livrem och hängslen.

OMX har varit nere på 1,627. Får vi en stark stängning så tror jag det var botten och nya attacker mot 1,680 väntar relativt snart. Håller inte 1,625 för stängning så ska vi testa 1,590ish. Det är ett svaghetstecken i så fall. Jag är fortsatt bullish så länge som den senare håller, men styrkan vi sett senaste veckorna är inte densamma.

I eftermiddag kommer ISM för tjänstesektorn i USA. Imorgon kommer amerikanska jobb och lönedata.

Stay tuned!

Med teknisk analys kan man få till nästan vad som helst. Men det kan ändå vara lite value adding om det är underbyggt av fundamenta.

Börsen rekylerar och släpper därmed ut mycket av sin tidigare överköpthet. Så länge som 1,590 håller så går det ändå att tänka positivt. Faktum är att håller 1,630ish området så är jag inte obenägen att vara tekniskt positiv. Nåväl, nedan har jag ritat upp ett sätt att se på världen givet att bull marknaden håller i sig. Då kan man tänka sig att vi toppar ur i februari nästa år kring 2,100ish vilket skulle vara stjärningspunkten i 2009 års trenden och den som löper sedan tidigt 90-tal, och vars lutning rimmar med vinsttillväxten för OMX. Slagen därimellan är ju bara multipel kontraktion, alt expansion. Alltså har vi ett halvårs bullmarket framför oss?

Efter toppen under tidig vår, alt sen vår 2019, så väntar börskraschen, vars botten bör inträffa cirka ett år senare. Typ på våren 2020. När botten inträffar ser det inte trevligt ut. Vare sig på börsen eller gator och torg. Botten skulle landa kring 850ish, dvs mer än en halvering. Den stigande trenden sedan 90-talet är primärt den stöd linje som fångar upp fallet.

Man skulle kunna klä in detta i ett fundamentalt resonemang också…. men jag gör inte det, så ni verkligen förstår det högst, nästan ironiska, spekulativa inslag här.

Det har kommit en massa Inköpschefsindex.

Från Europa kom Mfg PMI in på 54,6 mot flash 54,6 och fg 55,1. Från Tyskland kom den in på 55,9 mot flash 56,1 och fg 56,9. Momentum avtar liksom. Handelsstök, stark Euro och annat grus liksom.

Från USA kom US Mfg PMI in på 54,7 mot flash 54,5 och fg 55,3.

ISM Mfg kom in på 61,3 mot väntat 57,7 och fg 58,1. New Order studsar upp från 60,2 till 65,1. Lite av en skräll faktiskt.

Många, inklusive jag, har trott att ISM har toppat ur och faktiskt är på väg ner…

1, stark dollar

2, stök i Emerging markets slår tillbaks

3, FEDs räntehöjningar börjar kännas genom högre marknads- och låneräntor

4, expansiv finanspolitik ebbar ut

5, handelskriget påverkar handel negativt

Vilket alltså inte alls den här siffran visar på. Vissa menar att Augusti siffran är en stökig rackare och kan vara spretig utan att det betyder nåt… Vi får se. Jag får gräva vidare och se om det finns någon rationell förklaring.

Stark ISM, och starkare än väntat (vilket driver surpriseindex) brukar vara mumma för aktier. Vi har även jobbdata senare i veckan, där jobbskapandet är en viktig bekräftande faktor för hur stark tillväxten egentligen är, och de har varit rätt divergerande på sistone. Ett USA som växer med 3% om året borde rimligtvis skapa minst 250,000 jobb i månaden i snitt. Det har vi ju inte riktigt sett hitintills.

Men den kan även vara en klassisk urtoppning. Duktiga Nordea strategerna och andra hävdar detta på ett bra sätt…

Men om jag ändå får mig ta friheten att vara lite kritisk till de här 3 chartsen. De hänger nämligen ihopa! Den första handlar om att 2-åringen sprungit iväg, vilket handlar om Feds höjningar. Den andra handlar om att priskomponenten dragit i väg vilket gett Fed möjligheten att höja, och den tredje handlar om att finansiella förutsättningar blivit tuffare – vilket handlar om att Feds höjningar fått genomslag.

Konklusion:

Om Fed fortsätter att höja, så kapsejsar ISM. Om Fed blir duvig gör den inte det.

Om core PCE stannar på 2%+ är de hökiga. Om den vänder ner blir duviga.

Var ska core Pce ta vägen?

var ska lönerna ta vägen?

Stay tuned!

ps. Det är rätt stor skillnad mellan US Pmi och Ism, två inköpschefsindex som bör visa samma sak. Tidigare när de diffat så har man kunnat peka på två saker.

1, Oljeindustrin får ofta större genomslag i ISM

Eftersom oljan kutat på, så stämmer den här logiken. Om man funderar vidare så borde oljan få sig en törn om nu Ism ska packa ihop och konvergera mot PMI. Idag är oljan tvärtom stark.

2, I PMI tog tidigare storbolag större plats. Storbolag har större internationellt footprint och borde beröras mer av ex timult i Kina och avtagande momentum i Europa. För att PMI ska konvergera mot ISM borde alltså handelsbråken avta. Där är vi inte ännu.

ds

På senare tid har jag fått höra att många tror att jag anser att det är ”different this time”. Dvs att jag inte håller med om att en inverterad yieldkurva är en varningssignal om att sämre tider väntar längre fram, och man bör vara försiktig med var man  investerar sina slantar. De har fått det här intrycket eftersom jag inte tror på att löneinflationen kommer att ta fart, och utan den så kan vare sig inflation eller räntor, och därmed yieldkurvan, utvecklas på ett sätt som historiskt har varit förenligt med recession och börskrascher.

Låt mig vara tydlig, jag anser INTE att det är annorlunda nu. Jag tror gamla sanningar gäller fortfarande. Men dynamiken och tajmingen skiljer sig åt, och det senare är faktiskt rätt viktigt. Låt mig komma till det lite senare.

Gänget som håller på skolan ”It´s never diffrent” är inte en homogen grupp. Det finns olika kategorier där jag sållar mig till en av dem, men anser att de övriga inte förstått hela bilden.

Grupp 1. ”Mekklarna”. Det är dem som säger, ser ni inte att yieldkurvan inverterar. Det är en signal om sämre tider. De vet inte riktigt varför, de förstår knappt vad yieldkurvan är för nåt. De bara är skeptiska till börsen efter lång tids uppgång och tar rygg på att yieldkurvan historiskt har varit en av de mest tillförlitliga signalerna.

Grupp 2. ”FED entusiasterna”. De lyssnar på FED när de säger att de tänker fortsätta att höja ett bra tag till och förstår att det kommer lämna avtryck på ekonomin och få yieldkurvan att invertera, vilket alltså är negativt. De litar blint på FED.

Grupp 3. ”Inflationsnördarna”. De förstår att FED agerar utifrån inflationsdatan, och de flesta inflationsmått, inklusive den viktigaste Core PCE, ligger på 2%. De förstår att detta innebär fortsatta höjningar, och en i slutändan inverterad yieldkurva.

Grupp 4. ”Datanördarna”. De tittar på mer än inflationsdata. De ser även att ekonomin har expanderat i många år och det går rätt bra nu också. Samtidigt ser de hur arbetslösheten är nere på historiskt låga nivåer, varpå det är logiskt att tänka sig att arbetsmarknaden är tajt. Detta sammantaget utmynnar i ett högt resursutnyttjande och de inflationsnivåer vi har idag. Givet detta så förstår de varför yieldkurvan ser ut som den gör.

Ingen av de här grupperna sympatiserar jag med.

Grupp 5. ”Lönenördarna”. Vi ser att lönerna visserligen letat sig upp från c2% i årstakt till dagens c2,7% vilket översatt till inflation innebär att den borde gått från c1% till 1,7%. Att vi ligger över nu beror på ett antal övergående faktorer. Men tar man detta faktum och lägger till tillväxt, längden på högkonjunkturen, jobbskapande och arbetslöshet, så är det fullt rimligt att FED normaliserat sin penningpolitik. Det är ju knappast en nation i kris längre. Men kommer det fortsätta, och kommer detta utmynna i samma beteende som vid slutet av historiska högkonjunkturer? Vet ej. Kanske står vi inför ett begynnande ryck i lönerna, och därmed inflation, vilket kommer tvinga FED att kavla upp ärmarna och på allvar ta fajten mot inflationen? Kanske. Eller finns det olika faktorer där ute som gör att lönerna inte kommer att röra på sig vilket kommer tvinga FED att ändra sin inriktning på politiken? Kanske. Det är ingen som vet. Många kan tycka en massa, men ingen, jag säger INGEN, kan bevisa något.

Men om jag ändå tvingas till att svara, så måste det bli, det är inte annorlunda den här gången. För varje år ekonomin växer så skapas X jobb, och då blir arbetsmarknaden ett steg tajtare, vilket skapar förutsättningar för högre löner. Så tids nog lär vi hamna där. Det är inte annorlunda nu jämfört med tidigare. Men det här är inte det stora bekymret. Bekymret är tajmingen. Vi tittar på lönedata varje månad. Men risken är överhängande att det ytterligare några år innan det kickar in. Eller händer det right here, right now? Detta får konsekvenser om ditt syfte är att hålla dina sparpengar utanför marknaden om du tror på trubbel, eller ämnar att ha dem i marknaden om den växer. Eftersom det inte går att säga NÄR, så går det inte heller att veta säkert hur man ska ligga positionerad.

Innan vi går vidare med resonemanget, så vill jag bara belysa hur det fungerade förr, när yieldkurvan fungerade som ett oljat klockspel.

I slutet av en konjunkturuppgång började arbetsmarknaden till slut bli ganska tajt. Detta utmynnade i att företag, som upplevde goda tider, fick det svårt att hitta personal. Man fick salta lönekuvertet för att kunna rekrytera medarbetare. Löneuppgångarna spred sig även till övrig personal av logiska skäl. Initialt innebar löneökningar att folk fick mer i lönekuvertet och ökade sin konsumtion, vilket utmynnade i ännu högre tillväxt. Högkonjunkturen som redan var god växlade upp. Det gjorde att ännu fler företag ville satsa vilket drev på lönerna ännu mer. I början syns det inte i inflationen, men efter ett tag började inflationen att lyfta. Detta fick FED att börja höja. Men eftersom de höjde från en låg nivå (alltså högre nivåer än idag, men låg då ur ett relativt perspektiv) så var det inte många som brydde sig. Tillväxt och löneökningar vägde tyngre. Men efter ett antal räntehöjningar så började räntekostnaderna för alla belånade att göra avtryck i plånboken, och de hushåll och företag som skissade på att låna för att göra investeringar tyckte kalkylerna började se klart sämre ut än tidigare, varpå de avstod från att låna/investera. Allt detta fick konjunkturen att plana ut, och till slut vända ner. Det var inte ovanligt med löner på 4-5% vilket tvingade upp inflationen på höga nivåer. FED fick ta i med hårdhandskarna. FEDs höjningar tvingar främst upp korträntorna på höga nivåer, typ 2-åringen. Långräntorna påverkar av mer än FED, löner och inflation. De påverkas av marknadens långsiktiga syn på tillväxt och risker. När marknaden började ana att festen kunde ta slut, så stiger alltså inte långräntorna lika snabbt. Det gör att yieldkurvan, dvs skillnaden mellan 10- och 2-åringen, började falla och blev till slut negativ. Cirka 1,5-2 år senare befann man sig i recession. Eftersom marknaden inte väntar på att prisa in en recession när den kommer utan vänder ner redan i god tid innan konjunkturtoppen, så toppade börsen ut ungefär samtidigt som yieldkurvan inverterade. Mitt i rådande högkonja där ingen hade nåt att klaga på.

Den här beskrivningen är inte överdriven på nåt sätt. Problemet är att dagens situation bara delvis påminner om detta.

Framförallt är det löneinflationen som inte riktigt beter sig på samma sätt som den gjort historiskt. För att få samma scenario som ovan, så behöver vi en rejäl uppryckning där. Stiger inte lönerna rejält, så lär inte inflationen bli ett problem för FED på riktigt (idag är inte inflation ett problem för FED då den nätt och jämt är på målet och det saknas förutsättningar för att den ska växla upp. Snarare är risken stor att den kan falla tilllbaks) och stiger inte inflationen en bra bit över 2% så behöver inte FED plocka fram sin verkliga vapenarsenal, och är inte FED på den krigstigen så är det svårt att tänka sig hur historiska mönster ska kunna återupprepa sig. Det är blomstrande konjunktur, kraftigt stigande löner och inflation som tvingar FED att ta i med hårdhandskarna, och det är hårdhandskarna som till slut tvingar in USA i recession. De här krafterna är kommunicerande kärl. Det är goda tider som lägger grunden för recession. Inget annat!

Men kommer vi inte till slut att hamna där? Jo jag tror det. Det kan hända närmaste året, det är fullt möjligt. Men jag har också en annan teori, som jag ser som en rätt fet ”tail risk” faktiskt.

I USA bor det 325 miljoner människor ungefär. (bortsett från de illegala immigranterna). Varje morgon går 156 miljoner människor till jobbet. Åtminstone de som jobbar vitt. Arbetsmarknaden anses vara tajt då arbetslösheten ligger på 4%. Det skulle betyda att arbetskraften består av 163 miljoner människor, där 4% eller c7 miljoner saknar jobb. Vi VET att den här siffran är helt ointressant, då det är helt orimligt att lönerna skulle ligga på pre-Lehman lows trots en så pass tajt arbetsmarknad. Det måste finnas nåt annat.

Av de här 325m människorna så är det en hel del gamla och barn. De kan och får inte jobba. Men bland den vuxna arbetsföra befolkningen så finns det 248 miljoner människor. Av dem jobbar alltså 156 miljoner, dvs c63%. Vid de senaste tre högkonjunkturerna när lönerna faktiskt till slut lyfte och skickade upp inflationen på ett sätt som fick FED att ta i med hårdhandskarna, så arbetade 66-67% av den arbetsföra befolkningen. För att nå samma nivåer så måste alltså 164-166 miljoner människor ha ett jobb att gå till. Det är 8-10 miljoner jobb till. Detta skulle också innebära typ negativ arbetslöshet allt annat lika. Men den siffran har vi ju bestämt att vi ska skita i så det spelar mindre roll.

Nedan graf visar den Amerikanska sysselsättningsgraden

Med tanke på att USA växer med c2,5% om året, så skapar detta c1,5% nya jobb om året. Det är c2,4m jobb om året eller c200,000 jobb i månaden. Om det måste skapas c8-10 miljoner nya jobb, så är det 3-4 år TILL av samma typ av jobbskapande och tillväxt som vi sett senaste åren. Dvs fram till 2021-2022, innan arbetsmarknaden blir så pass tajt att den inte längre påverkas av globalisering, digitalisering, multinationella lönepressande storföretag, fackföreningarnas makt och påverkan och gud vet allt. Det skulle betyda att de närmaste åren har teoretisk potential att bjuda på fortsatt låga löner, fortsatt låg inflation och fortsatt låga räntor, men viktigast av allt, En rätt duvig FED, fjärran från den vi är så rädda för nu ur ett yieldcurve perspektiv. Det skulle också innebära att konjunktur och vinster puttrar på i lugn takt. Det skulle innebära att recessionen kommer att dröja lång tid, och det skulle innebära att börskrasch inte är aktuell på lång tid. Det innebär att om man ligger utanför marknaden i många år så lär man gå miste om avkastning, som till och med kan bli rätt bra om man har modet att köra när det är nån typ av risk-off marknad triggad av gud vet allt?

ALLTSÅ, det här innebär att det INTE är ”different this time”. Det fungerar precis som innan. Det tar bara jävligt mycket längre tid och tajmingen är mycket mycket svårare. Det innebär att de som tycker att man ska ta yieldkurvan på allvar har rätt, men att deras råd är riktigt risiga.

Som sagt, detta är inte en prognos. Detta är inte min tro. Detta är ett alternativt synsätt.

En vän sa till mig. Men det är inte löner och inflation som är den faktor som faktiskt påverkar ekonomin. Det är ju räntan. Tänk om FED fortsätter att höja trots att inflation och löner inte motiverar det? Det ser jag som en omöjlighet. FED säger ju vid varje möte att de är databeroende dessutom. Att de skulle höja mot 3% och därutöver, trots att inflationen ligger på 1,5% ser jag som en omöjlighet. Dollarn skulle bli så stark att den skulle lamslå ekonomin utan något egentligt syfte. Det är lika omöjligt som att FED förr i världen skulle skita i att höja trots att inflationen drog över 3%, lång över målet.

För att konkludera: Ingen kan bevisa när löner och inflation på riktigt kommer sätta press på FED, och på sikt leda oss mot en rejält inverterad yieldkurva och senare recession. Det kan komma NU, eller SENARE. Men att det skulle vara annorlunda IDAG på ett sätt där löner och inflation inte KAN nå höga nivåer. Det tror jag inte ett skvatt på. Det är bara en fråga om tid. Det är bara en fråga om tajming. Om dynamiken kring detta hade jag gärna sett att det pratas mer om, för diskussionen just nu är ganska grund. Trots att den kanske är den viktigaste ekonomiska debatten i vår tid. Den bestämmer om du riskerar bli av med jobbet (recession), värdet på din bostad (ränta), om du klarar bära dina räntekostnader (ränta), vad du får över till konsumtion (ränta och lön) och värdet på din pension och värdepappersportfölj (börsen). En diskussion väl värd att ta, inte sant?