Trumpism på börsen!

Marknaden hade dubbelfel om amerikanska valet. Dels trodde man att Clinton skulle bli vald, det blev hon inte. Dels trodde man att om Trump vann så skulle marknadsreaktionen bli kraftigt negativ, det blev den inte. Efter att president-elect Donald Trump blev vald höll han ett tal där han framstod som betydligt mer statsmannamässig och försonlig än någon gång under de senaste 18 månaderna. Det var början på en ny typ av optimism. Eller ”trumpism” eller ”Reaganomics 2.0” som det också kallas för. Han säger att han ska göra America Great Again. Detta genom en kraftfull expansiv finanspolitik. Satsningar inom infrastruktur, försvar och skattelättnader för företag är några av löftena. Hans tidigare motstånd mot frihandel har han också tonat ner, så omvärlden behöver inte vara så oroliga heller. Risken är att marknaden har fel en tredje gång.

För det första är Amerika till stor del redan ”great”. När Reagan och Obama tog över så var landet allt annat än ”great”. Usa har vuxit i snitt med 2% sedan 2009 och skapat i snitt 3 miljoner jobb om året. Arbetslösheten har sjunkit från över 10% till under 5%. Det är fler människor i anställning än under det senaste rekordåret 2007. Löneutvecklingen har varit svag, som sig bör när det finns slack i arbetsmarknaden, men har sedan ett år tillbaka börjat röra på sig. Bolagsvinsterna är höga ur ett historiskt perspektiv. Företagen mår bra. Fastighetspriserna är tillbaka på tidigare topnivåer innan Lehman kraschen. Värdepappersportföljer bestående av aktier och obligationer är nära All-time-High.

Vad som egentligen är ”ungreat” med amerikanska ekonomin är inte att den inte mår bra utan att de senaste årens välstånd har gynnat en grupp, men ogynnat en annan. Hur man ska komma runt det problemet talas det lite om. Fördelningspolitik har aldrig varit deras gren.

Det fina med expansiv finanspolitik är att det driver tillväxt. Det dåliga är att det är på bekostnad av underskott och stigande statsskuld. Idag ligger den Amerikanska statsskulden på knappt 20,000 miljarder dollar (mätt i utestående statspapper), eller drygt 100% av BNP. När Reagan tog över låg den på 30%. När Obama tog över låg den på ca60%. Det är viss skillnad. Det är kongressen som har makten över statsskulden genom det sk skuldtaket. Sedan några år har de konservativa republikanerna i kongressen drivit en linje där man inte vill se att skulden ökar. Det är ingen som exakt vet vad Trump vill göra och vad det skulle kosta. Men uträkningar pekar på att det skulle innebära ett underskott på mellan 2 och 5%. Om året. Före räntekostnader. Statsskulden kostar ca 2% an Bnp i räntekosnader. Det rimmar rätt illa med kongressens hållning senaste åren. Vissa hävdar, helt korrekt, att vid expansiv finanspolitik ökar inte bara skulden utan även tillväxten och därmed skatteintäkterna. Dvs skulden i absoluta termer är tämligen ointressant. Det är skulden i relation till Bnp som är viktig. Men om budgetunderskottet är högre än tillväxten så ökar ändå skulden i relation till BNP. Givet budgetunderskott på mellan 4 och 7% så är det inte en orimlig gissning att statsskulden även ökar i relativa termer. Det kanske inte gör så mycket i det korta perspektivet. Tvärtom kan det bli happy days. Men på lång sikt finns det gott om exempel på att en för stor skuld kan ställa till problem. Kongressen är väl medveten om detta.
Ovanpå detta har vi potentiellt högre räntor. Fedchefen Janet Yellen har länge sagt att den amerikanska ekonomin är tillräckligt stark och är inte i behov av dagens ultraexpansiva penningpolitik. Hon höjde i december 2015 och sa att avsikten var att höja fyra gånger i år. Det blir antagligen bara en gång. Men det kanske blir fyra gånger nästa år? Vad fem höjningar får för effekt på hushållen, företagen och statens räntekostnader behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Vad nettoeffekten på valutor och tillväxt blir är något knepigare att sia om, men det räcker att slå fast att visst finns det risker. Hur Ecb och andra centralbanker agerar spelar också en stor roll.  Vissa hävdar att de planerade höjningarna är för små för att göra skillnad, men då glömmer de bort det matematiska faktum att en höjning med en procent på en skuld på 100 får samma effekt som en höjning med två procent på en skuld på 50. Skulden är högre idag än vid senaste räntehöjarcykeln för över 10 år sedan. Många pekar på att vinsttillväxten väntas ta fart nästa år, vilket skulle kompensera för högre räntor. Men det finns skäl att vara försiktig för att det är inte första gången vi sitter i slutet på året och målar upp en fin bild av nästkommande. För att sen låta den bittra verkligheten komma ikapp.

Poängen är att sentimentet och tongångarna är positiva nu. Vissa talar om Risk on. Men om man synar detaljerna så kan det finnas anledning att vara försiktig, ödmjuk och lyhörd. Särskilt när värderingarna är ganska ansträngda och vi lämnar ett relativt stökigt men bra börsår bakom oss.

Trevlig helg!