Jag har i många år hävdat att lönerna är den enda kvarvarande strukturella faktorn som långsiktigt påverkar kärninflationen. Eftersom många ekonomier har haft tillväxt länge och centralbanker gjort sitt yttersta att skapa förutsättningar för inflation, utan att inflation egentligen har tagit fart så verkar det finnas fog för detta resonemang. Förklaringen tycks ligga i lönebildningen. Under de senaste åren verkar kärninflationen kretsa kring lönetakten minus 1 procent.

Såg nedan graf som visar på sambandet. Det finns ett annat samband, nämligen Philips, som visar inflation och arbetslöshet. Den har brutit samman. Men handen på hjärtat, varför funkar den inte? Jo för att Philips egentligen handlar om löner och arbetslöshet. Låg arbetslöshet ledde tidigare till stigande löner. Precis vad nedan chart visar. Dem har inte brutit ihop. Det som egentligen brutit ihop är arbetslöshet och löner. Men vi sla inte prata om det idag. Ni vet var jag står!

Den visar även en annan sak. När lönerna växer med upp till 6% i årstakt, så tenderar inflationen att växa långsammare. Lönerna stiger alltså realt. Vi får alltså mer för våra pengar från ett år till ett annat, trots att lönerna växer sakta. Vid 6% löneinflation är det ett-till-ett. Men vid lönetakter över 6% har inflationen historiskt vuxit snabbare än lönerna, och således har vi haft negativa löner real sett.

Point being. Är det så negativt med låga löner egentligen?

1, låga löner ger positiva reallöneökningar. Det är positivt.

2, låga löner ger låg inflation, som ger låga räntor, som ger höga tillgångsvärden, allt annat lika. Givet att man tror att en tillgångs värde bygger på framtida kassaflöden diskonterade med en typ av ränta.

3, låga löner ger låg inflation, ger låga räntor, ger låga räntekostnader, ger mer över i plånboken till annat. Trots att svenska hushåll ha ca 4,300mdr i skulder (ink Brf skulder) så utgör räntekostnader endast 4-5% av inkomsterna. Det är rekordlågt. Rekordhög skuld, fast rekordlåga räntekostnader. (missförstå mig inte, jag är inte positiv till för hög skuldsättning, men det är en annan diskussion. Dvs vi skulle kunna begränsa skuldsättning utan att behöva påverka räntekostnaderna). Givet de låga räntekostnaderna har vi mer över till annat. Det är trevligt. Dessutom skapar det tillväxt och jobb.

Många efterfrågar högre räntor, och hoppas på högre inflation, och ser därför högre lönebildning som något eftersträvansvärt. Ni ska nog fundera en gång extra på vad det är ni hoppas på.

Sen finns det ännu en intressant diskussion, och det är varför lönerna är låga. Där har 8-9 olika skäl som jag nämnt flera gånger.

Det faktum att tillväxten, både nominellt och realt, har varit låg senaste 10 åren, ur ett historiskt perspektiv, tror jag också är en viktig faktor till den låga lönebildningen. Låg tillväxt i sin tur har kopplingar produktivitet och belåning, som i sin tur varit låg. Med belåning menar jag inte när en privatperson köper en dyr villa som byggdes 50 år sedan. Det påverkar INTE BNP. Det påverkade BNP det året villan byggdes. Nej jag menar den typen av belåning som driver tillväxt, och det är främst när stater kör budgetunderskott (vilket blir svårare med så många högbelånade stater), när hushåll primärt bygger nya bostäder (som man gjorde på 60/70-talet) och när företag bygger ut kapacitet i form av nya fabriker etc (vilket man främst gjort i utvecklingsländer) och inte som idag med Uber, Spotify eller Amazon, som egentligen bara tar marknadsandelar från något gammalt. Dvs ”disruptive” Tech. Inte för att det är dåligt, vi konsumenter får mer och bättre produkter och tjänster än tidigare, men eftersom vissa företag går under samtidigt som andra föds och går bra, så blir inverkan på tillväxt och produktivitet annorlunda än under perioden 1957-2007.

I veckan fokuserar jag på Preliminära PMIs samt IFO.

Känns som det kan bli en ganska lugn vecka, där den positiva undertonen än så länge bestämmer riktningen.