Då var årets första vecka avklarad, med muntra rekyltoner på börsen dessutom! Vi kan nog orka gå en procent till, sen är det frågan! Jag noterar att Dax har ett gap på nedsidan som mycket väl ska täppas till.

Amerikanska ekonomin är till 70% en tjänsteekonomi. Det är där jobben skapas. ISM non manufactoring kom in på 55,9 mot väntat 57,6 och fg 57,4. Sämre. PMI service kom in på 53,7 mot flash 52,4 och fg 54,5. Bättre än väntat, men den sammanviktade nivån är sämre än fg. Fortfarande en stark nivå men softare. Börjar de toppa ur? SPX brydde sig inte utan fortsatte upp. Snacket från vissa Fed ledamöter där de slog an en mjukare ton bidrog kanske mer.

Sentimentsindikatorer i all sin ära. De betyder inget om de inte leder till förändring av hårddata och positiva vinstrevideringar. Jobbdatan, NFP, kom in på 148k mot väntat 190k och fg 252k, uppreviderat från 228k. En rätt klen siffra som pekar på ca 2% tillväxttakt i ekonomin. Rätt långt från vad sentimentsindikatorerna pekat på tidigare i höstas. Vad innebär denna diskrepens?

lönerna kom in på 2,5% YoY mot väntat 2,5% och fg 2,5. Indikerar en core pce på 1,5%. Hur kan många tro på 3-4 höjningar i år. De måste tro att lönerna kommer ta fart? Jag får inte ihop det!!!

Apropå få ihop det. Vi har tidigare pratat om att Philips sambandet inte har fungerat på länge i Usa. Nordea visar i med nedan chart att så är fallet. Däremot visar höger chart ett rätt tajt samband mellan antal sysselsatta som andel av den arbetsföra befolkningen och löner:

Några viktiga tankar:

1, varför är den högra så bra, medan den vänstra är så dålig? Jag tror det handlar om hur vi mäter arbetslöshet. De som vill jobba men inte får jobb ingår i arbetslösheten. Men om du pluggar, är föräldraledig, sjukskriven eller annat så ingår du inte. Man kan tänka sig i tider där folk inte lyckas med att få ett jobb de gillar, så försöker  de hitta alternativ till att jobba. När det blir bättre tider så lockar arbetsmarknaden. Därfär kanske inte arbetslösheten beskriver situationen på ett bra sätt!

2, Att titta på den här faktorn är inget nytt. Jag har bara inte sett det ur ett X och Y perspektiv. Vi har haft koll på att  andelen jobbare av den vuxna arbetsföra befolkningen har varit låg, men det har förklarats av att många som blev av med jobbet efter Lehman blev förtidspensionerade, och alltså inte kommer söka sig tillbaks till arbetsmarknaden. En annan faktor var att fler pluggar, och de pluggar längre, som en konsekvens av tillverkningsindustrin flyttat ut.

Men samtidigt undrar man. Fed sa för många år sedan att jämnviktarbetslösheten låg på 6,5%. Går man under den drar lönerna. På senare tid är den nedreviderad till 4,5%. Fortfarande ingen löneinflation. I år väntas vi nå 3,9%. Om lönerna tar fart återstår att se?

Jag undrar lite ödmjukt, ”är kanske jämnviktsarbetslösheten 4,5%. Men pga andra faktorer så spelar det ingen roll hur tajt arbetsmarknaden är. Det blir ingen löneinflation ändå. Vilket gör begreppet ointressant? ELLER existerar fortfarande begreppet fast den ligger väsentligt lägre och vi är bara oförmögna att räkna fram det i förhand?”

Det pratas ständigt och jämnt om inflationsutsikter, var räntan är på väg och hur det är ställt på bostadsmarknaden och om börsen ska ralla eller krascha. Men om ovan pratas lite, och vad många inte tycks fatta är att kan vi inte fastställa vad som driver lönerna, så kan vi inte fastställa något annat heller!

3, Men låt oss utgå från att den stämmer. Då säger den nämligen att dagens låga lönetryck förklaras utmärkt fint av det låga deltagandet på arbetsmarknaden.

Går det att räkna baklänges när vi når 2%+ inflation? Ja det gör det faktiskt. Om core pce ligger på 2%+ så har lönerna historiskt legat på 3%+. Enligt grafen ovan så lirar det med 62,5%. Men även vid 61,5% har det skapats 3% löneinflation. Idag ligger vi på 60,5%. Det krävs c2,5m nya jobb för att nå 61,5. Det krävs ca 5m jobb för att nå 62,5.

Jobbskapartakten ligger på ca 2,5 jobb om året. Det betyder att arbetsmarknaden blir tajt först om ett till två år. Dvs lönerna drar först 2019. Senast 2020.

Det är intressant för då lär vi inte se 2%+ core pce, på en etablerad nivå, förrän tidigast 2H19.

Detta borde prägla Feds vilja att höja räntan, vilket i sin tur påverkar ECB och alla andra, genom realräntespreadar och valutor.

På nåt sätt lirar detta också med ett recessionsscenario 2020/2021.

4, Nu diskuterar vi Usa. Hade man släpat fram samma chart över Sverige eller Japan, så fungerar inte dem.

I sveige ligger vi på extremt höga nivåer vad beträffar jobbare som relation av arbetsför befolkning. Men lönerna lirar inte. Detta i sin tur kan förklaras med att stora delar av lönerörelsen är avtalsmässig, där den konkurrensutsatta industrin utgör märket. Globaliseringsfaktorn slår hårt mot Sveriges lönebildning. Som plåster på såren får vi låg inflation, låga räntor och höga fastighetspriser. Så det blir lite äpplen och päron jämfört med Usa. Men ändå!

Avslutningsvis vill jag också bara nämna att ovan chart mäter från 1992. Om man istället gjort mätningen från 2008 så hade den fungerat sämre.

Så för att summera. Den dagen när lönerna börjar dra så kommer kartan att ritas om. 100% säkert. Men fram till den dagen så är chanserna goda att det är biz as usual.

Fortsatt trevlig helg!

ps. I veckan fokuserar jag på inflationsdata från usa och Sverige på tors/fre.

Pratade med en bekant som är mycket kunnig inom olja. Han tror att oljan kan passera 70 dollar rätt snart. Största hotet är inte efterfrågan, starkare dollar eller net spekulativa positioner. Han är rädd för Opec. Han litar inte på att medlemmarna håller igen försäljmingsvolymerna när priserma passerar 70 dollar. Tillfället gör tjuven. Å andra sidan verkar marknaden också vara rädd för detta då oljeaktier laggat priset på olja ds