Dagens industris inslag med Ingves syn på svensk inflation fick en del kommentarer. Kommentarer som nästan gör en förbannad. Men samtidigt får det mig att undra, är det verkligen så här gemeneman tänker?

Urval av några kommentarer:

1. Konstig värld när vi strävar efter inflation.

2. Vårt (galet) system är beroende av kreditlån/skuldskapande och inflation(finansiell tillväxt) inte vinstskapande/pengalån och ekonomisk tillväxt…av slöseri inte ekonomi… tyvärr.

3. Det är en kvarleva som saknar substans, det finns ingen bra vetenskaplig förklaring varför inflation överhuvudtaget skulle vara bra. Hur kan man komma till slutsatsen att erodering av vår valuta på 2% skulle vara bra? Folk blir va med sparkapital och det skalle anses vara bra för ekonomin. Varför inte 3% eller 5 % eller 1% inget svar på den frågan. Det finns absolut inte något intelligent svar på varför just 2% inflation skulle vara ett bra mål. Ingves har inget svar på frågan!!!

Ibland råder det delade meningar om vi har inflation eller inte. Men faktum är att många varor faktiskt inte stiger i pris utan har varit ganska orörliga eller fallande, som ex elektronik, bilar, el, mobiltelefoni, kläder till viss del, drivmedel, transporter till viss del… samtidigt som en del blir dyrare som ex mat, restaurangbesök och tjänster i ren allmänhet. Men den bästa tempen är nog Medelsvensson själv. Han har haft väldigt lite löneökning senaste 5 åren. Om vi hade haft allmänna prisökningar då skulle han förmodligen upplevt att han fått det väsentligt sämre, men jag tror han skulle säga att han har råd med ungefär samma saker som för 5 år sedan. Han skulle förmodligen säga att han har mer pengar över, då räntekostnaderna gått ner, men rensat för dem här så tror jag att han upplever att hans lön står ganska stilla, men att han får ungefär samma sak för sina pengar vilket innebär att vi i stort har nollinflation eftersom lönerna rört sig väldigt lite.

Ingves vill inte att alla ska springa och låna och konsumera för att få upp inflationen, som vissa verkar tro. Han vill försvaga kronan och därigenom importera inflation.

Men åter till kärnfrågan. Vissa verkar tro att Riksbanken är galen som strävar efter lite inflation. Det måste implicit betyda att de tycker det är önskvärt med deflation eller hög inflation. Troligtvis ser de fördelar med deflation. Till alla er som tycker det så är det hög tid att läsa på.

Det finns gott om exempel i historien som visar att en ekonomi mår dåligt (=svag tillväxt och stigande arbetslöshet) vid deflation. Vid alltför hög inflation så leder det oftast till hög tillväxt först (framförallt nominell) och sen recession. Det finns å andra sidan ingen forskning som säger att just 2% är optimalt. Det skulle förmodligen lika gärna kunna vara 1% eller 3%. Poängen är att vi vill inte ha -2% eller lägre… eller +5% eller högre.. och då har man fått bestämma sig för något mittimellan.

Nackdelarna med extremt hög inflation behöver jag nog inte gå in på. Men de viktigaste är att du skapar en spiral av stigande priser och löner som till slut pressar upp inflation och därmed räntor att det dödar den ekonomiska tillväxten och leder till recession och stigande arbetslöshet. Hög nominell tillväxt leder till kraftigt negativ real tillväxt kan man säga. Enkelt utryckt.

Vad är för- och nackdelarna med deflation?

Vid deflation så väljer du att spara pengarna framför konsumera. Vissa verkar tro att spara alltid är bättre än att konsumera men då måste man se det ur ett bredare perspektiv. Vad hände om vi slutade att konsumera. Då hade vi inte haft något jobb att gå till… och hur tror ni det hade slutat? Ett visst sparande är så klart bra, men får vi fallande konsumtion så krymper ekonomin och pressar upp arbetslösheten.

Vid deflation så tjänar företagen oftast mindre pengar då bruttoinkomsterna sjunkner, samtidigt som de har svårt att sänka lönerna. Alltså får de sparka folk. Detta gör att färre kan konsumera, och så sjunker tillväxten, varpå ännu fler får sparken. Recession! En annan effekt är att de brukar sluta investera, trots att räntan är låg. Detta har att göra med att efterfrågan är låg.

Alla med nettolån får se sina lån växa i förhållande till värdet på underliggande. Jag tror de flesta skulle vilja se sitt hus stiga med 2% varje år i 40 år och därmed gå upp med 120% samtidigt som lånet ligger stilla. Om du gått in med ett lån på 85% loan/value så sjunker den till 39% utan att du amorterar. Men detta är tveeggat svärd. För blir inflationen för hög, så blir dina räntekostnader för höga, samtidigt som höga räntor pressar ner värdet på ditt hus. Vi vill ha låg jämn inflation, som innebär låga räntor. Blanda inte ihop detta med att huspriserna nu går upp för att räntan gått ner. För kollpingen fallande ränta, möjlighet att ta större lån, högre huspriser är en annan sak. Nu talar jag om att skulden är konstant, och att husets värde kan öka med löner och inflation i en ekonomi.

Deflation är också ett problem för sparandet vilket vi ser nu när räntorna är noll och vanliga människor tvingas ut på riskkurvan. Vilken kan sluta i tårar, och därigenom minskad konsumtion, tillväxt och recession.

Det finns mycket mer att diskutera men detta är några av de viktigaste punkterna. Tillväxten riskerar att vara strukturellt låg i en nollinflation eller deflationsmiljö. Svag tillväxt skapar inga jobb och gör att vår ekonomiska standard inte blir bättre. Många talar gärna om skulder. Bakom varje utlånad krona finns en fordran. All skuld är inte dålig. Skulle hela världen varit skuldfri så hade vi haft ett stort problem. Sund skuldsättning är bra och en förutsättning för vår ekonomi. Överskuldsättning är problematisk och osund. Blanda inte ihop detta med Deflation och Inflation.

Det finns en ytterligare diskussion, och det är nuvarande läge där vi inte har outright deflation med fallande priser, utan stillastående priser med svagt stigande löner. Samtidigt som mycket av den deflation vi fått senaste åren handlar om låga import priser, vilket i sin tur handlar om billig produktivitetsdriven tillverkning i Asien och stark krona. Detta är egentligen en rätt gynnsam situation och är inte exakt det deflationsscenario som jag beskriver ovan. Men är det den vi vill ha? NEJ, fortfarande innebär en miljö där vare sig priser eller löner sjunker eller inte alls rör sig från år till år, en miljö som kommer kännetecknas av låg real tillväxt, och därigenom ett lågt jobbskapande.

Därför vill vi ha en lite inflation, en nivå som går hand i hand med tillväxten….

Men även fortsättningsvis kommer inflationen att vara svag, och det är för att:

1. Jobbskapandet och arbetslöshet är på global basis ganska hög. Vi kommer inte få allmänt stigande löner i världen på ett bra tag

2. Globalt är vi ändå långt ifrån att slå i något kapacitetstak. Man kan nästan tillverka hur mycket som helst, av vad som helst, utan att det blir prispress. Asien kan vi tacka för detta.

3. Utlåningen kommer, och kan inte, nå tillbaks till pre Lehman nivåer av den enkla anledningen att skuld/inkomster ration aggregerat för stat och hushåll (som är slutkonsumenter, inte företag) är på en nivå som inte borgar för det på samma sätt som för 20 år sedan. Just i statens fall handlar det om det inte kommer bedrivas någon underskotts politik.

Så någon superinflation kan vi glömma!

Å andra sidan så är man naiv om man tror att det är bra med NOLL inflation eller värre då det kommer vara förenligt med låg tillväxt och lågt jobbskapande, och det tror jag ingen vill ha.

Sen är det viktigt att se detta ur ett långsiktigt perspektiv, då vi mycket väl i ett enskilt land ett enskilt år kan ha deflation, och ändå god real tillväxt och jobbskapande. Men inte aggregerat och inte uthålligt.

Problemet är när alla centralbanker försöker devalvera sina valutor samtidigt… någon måste ju stärkas, och just nu verkar det vara dollarn. Det blir konsekvenser av det också… som vi lär behöva diskutera längre fram!