NO – it is not different this time

På senare tid har jag fått höra att många tror att jag anser att det är ”different this time”. Dvs att jag inte håller med om att en inverterad yieldkurva är en varningssignal om att sämre tider väntar längre fram, och man bör vara försiktig med var man  investerar sina slantar. De har fått det här intrycket eftersom jag inte tror på att löneinflationen kommer att ta fart, och utan den så kan vare sig inflation eller räntor, och därmed yieldkurvan, utvecklas på ett sätt som historiskt har varit förenligt med recession och börskrascher.

Låt mig vara tydlig, jag anser INTE att det är annorlunda nu. Jag tror gamla sanningar gäller fortfarande. Men dynamiken och tajmingen skiljer sig åt, och det senare är faktiskt rätt viktigt. Låt mig komma till det lite senare.

Gänget som håller på skolan ”It´s never diffrent” är inte en homogen grupp. Det finns olika kategorier där jag sållar mig till en av dem, men anser att de övriga inte förstått hela bilden.

Grupp 1. ”Mekklarna”. Det är dem som säger, ser ni inte att yieldkurvan inverterar. Det är en signal om sämre tider. De vet inte riktigt varför, de förstår knappt vad yieldkurvan är för nåt. De bara är skeptiska till börsen efter lång tids uppgång och tar rygg på att yieldkurvan historiskt har varit en av de mest tillförlitliga signalerna.

Grupp 2. ”FED entusiasterna”. De lyssnar på FED när de säger att de tänker fortsätta att höja ett bra tag till och förstår att det kommer lämna avtryck på ekonomin och få yieldkurvan att invertera, vilket alltså är negativt. De litar blint på FED.

Grupp 3. ”Inflationsnördarna”. De förstår att FED agerar utifrån inflationsdatan, och de flesta inflationsmått, inklusive den viktigaste Core PCE, ligger på 2%. De förstår att detta innebär fortsatta höjningar, och en i slutändan inverterad yieldkurva.

Grupp 4. ”Datanördarna”. De tittar på mer än inflationsdata. De ser även att ekonomin har expanderat i många år och det går rätt bra nu också. Samtidigt ser de hur arbetslösheten är nere på historiskt låga nivåer, varpå det är logiskt att tänka sig att arbetsmarknaden är tajt. Detta sammantaget utmynnar i ett högt resursutnyttjande och de inflationsnivåer vi har idag. Givet detta så förstår de varför yieldkurvan ser ut som den gör.

Ingen av de här grupperna sympatiserar jag med.

Grupp 5. ”Lönenördarna”. Vi ser att lönerna visserligen letat sig upp från c2% i årstakt till dagens c2,7% vilket översatt till inflation innebär att den borde gått från c1% till 1,7%. Att vi ligger över nu beror på ett antal övergående faktorer. Men tar man detta faktum och lägger till tillväxt, längden på högkonjunkturen, jobbskapande och arbetslöshet, så är det fullt rimligt att FED normaliserat sin penningpolitik. Det är ju knappast en nation i kris längre. Men kommer det fortsätta, och kommer detta utmynna i samma beteende som vid slutet av historiska högkonjunkturer? Vet ej. Kanske står vi inför ett begynnande ryck i lönerna, och därmed inflation, vilket kommer tvinga FED att kavla upp ärmarna och på allvar ta fajten mot inflationen? Kanske. Eller finns det olika faktorer där ute som gör att lönerna inte kommer att röra på sig vilket kommer tvinga FED att ändra sin inriktning på politiken? Kanske. Det är ingen som vet. Många kan tycka en massa, men ingen, jag säger INGEN, kan bevisa något.

Men om jag ändå tvingas till att svara, så måste det bli, det är inte annorlunda den här gången. För varje år ekonomin växer så skapas X jobb, och då blir arbetsmarknaden ett steg tajtare, vilket skapar förutsättningar för högre löner. Så tids nog lär vi hamna där. Det är inte annorlunda nu jämfört med tidigare. Men det här är inte det stora bekymret. Bekymret är tajmingen. Vi tittar på lönedata varje månad. Men risken är överhängande att det ytterligare några år innan det kickar in. Eller händer det right here, right now? Detta får konsekvenser om ditt syfte är att hålla dina sparpengar utanför marknaden om du tror på trubbel, eller ämnar att ha dem i marknaden om den växer. Eftersom det inte går att säga NÄR, så går det inte heller att veta säkert hur man ska ligga positionerad.

Innan vi går vidare med resonemanget, så vill jag bara belysa hur det fungerade förr, när yieldkurvan fungerade som ett oljat klockspel.

I slutet av en konjunkturuppgång började arbetsmarknaden till slut bli ganska tajt. Detta utmynnade i att företag, som upplevde goda tider, fick det svårt att hitta personal. Man fick salta lönekuvertet för att kunna rekrytera medarbetare. Löneuppgångarna spred sig även till övrig personal av logiska skäl. Initialt innebar löneökningar att folk fick mer i lönekuvertet och ökade sin konsumtion, vilket utmynnade i ännu högre tillväxt. Högkonjunkturen som redan var god växlade upp. Det gjorde att ännu fler företag ville satsa vilket drev på lönerna ännu mer. I början syns det inte i inflationen, men efter ett tag började inflationen att lyfta. Detta fick FED att börja höja. Men eftersom de höjde från en låg nivå (alltså högre nivåer än idag, men låg då ur ett relativt perspektiv) så var det inte många som brydde sig. Tillväxt och löneökningar vägde tyngre. Men efter ett antal räntehöjningar så började räntekostnaderna för alla belånade att göra avtryck i plånboken, och de hushåll och företag som skissade på att låna för att göra investeringar tyckte kalkylerna började se klart sämre ut än tidigare, varpå de avstod från att låna/investera. Allt detta fick konjunkturen att plana ut, och till slut vända ner. Det var inte ovanligt med löner på 4-5% vilket tvingade upp inflationen på höga nivåer. FED fick ta i med hårdhandskarna. FEDs höjningar tvingar främst upp korträntorna på höga nivåer, typ 2-åringen. Långräntorna påverkar av mer än FED, löner och inflation. De påverkas av marknadens långsiktiga syn på tillväxt och risker. När marknaden började ana att festen kunde ta slut, så stiger alltså inte långräntorna lika snabbt. Det gör att yieldkurvan, dvs skillnaden mellan 10- och 2-åringen, började falla och blev till slut negativ. Cirka 1,5-2 år senare befann man sig i recession. Eftersom marknaden inte väntar på att prisa in en recession när den kommer utan vänder ner redan i god tid innan konjunkturtoppen, så toppade börsen ut ungefär samtidigt som yieldkurvan inverterade. Mitt i rådande högkonja där ingen hade nåt att klaga på.

Den här beskrivningen är inte överdriven på nåt sätt. Problemet är att dagens situation bara delvis påminner om detta.

Framförallt är det löneinflationen som inte riktigt beter sig på samma sätt som den gjort historiskt. För att få samma scenario som ovan, så behöver vi en rejäl uppryckning där. Stiger inte lönerna rejält, så lär inte inflationen bli ett problem för FED på riktigt (idag är inte inflation ett problem för FED då den nätt och jämt är på målet och det saknas förutsättningar för att den ska växla upp. Snarare är risken stor att den kan falla tilllbaks) och stiger inte inflationen en bra bit över 2% så behöver inte FED plocka fram sin verkliga vapenarsenal, och är inte FED på den krigstigen så är det svårt att tänka sig hur historiska mönster ska kunna återupprepa sig. Det är blomstrande konjunktur, kraftigt stigande löner och inflation som tvingar FED att ta i med hårdhandskarna, och det är hårdhandskarna som till slut tvingar in USA i recession. De här krafterna är kommunicerande kärl. Det är goda tider som lägger grunden för recession. Inget annat!

Men kommer vi inte till slut att hamna där? Jo jag tror det. Det kan hända närmaste året, det är fullt möjligt. Men jag har också en annan teori, som jag ser som en rätt fet ”tail risk” faktiskt.

I USA bor det 325 miljoner människor ungefär. (bortsett från de illegala immigranterna). Varje morgon går 156 miljoner människor till jobbet. Åtminstone de som jobbar vitt. Arbetsmarknaden anses vara tajt då arbetslösheten ligger på 4%. Det skulle betyda att arbetskraften består av 163 miljoner människor, där 4% eller c7 miljoner saknar jobb. Vi VET att den här siffran är helt ointressant, då det är helt orimligt att lönerna skulle ligga på pre-Lehman lows trots en så pass tajt arbetsmarknad. Det måste finnas nåt annat.

Av de här 325m människorna så är det en hel del gamla och barn. De kan och får inte jobba. Men bland den vuxna arbetsföra befolkningen så finns det 248 miljoner människor. Av dem jobbar alltså 156 miljoner, dvs c63%. Vid de senaste tre högkonjunkturerna när lönerna faktiskt till slut lyfte och skickade upp inflationen på ett sätt som fick FED att ta i med hårdhandskarna, så arbetade 66-67% av den arbetsföra befolkningen. För att nå samma nivåer så måste alltså 164-166 miljoner människor ha ett jobb att gå till. Det är 8-10 miljoner jobb till. Detta skulle också innebära typ negativ arbetslöshet allt annat lika. Men den siffran har vi ju bestämt att vi ska skita i så det spelar mindre roll.

Nedan graf visar den Amerikanska sysselsättningsgraden

B9467FB3-FC58-459B-8D5C-6A08152317F3

Med tanke på att USA växer med c2,5% om året, så skapar detta c1,5% nya jobb om året. Det är c2,4m jobb om året eller c200,000 jobb i månaden. Om det måste skapas c8-10 miljoner nya jobb, så är det 3-4 år TILL av samma typ av jobbskapande och tillväxt som vi sett senaste åren. Dvs fram till 2021-2022, innan arbetsmarknaden blir så pass tajt att den inte längre påverkas av globalisering, digitalisering, multinationella lönepressande storföretag, fackföreningarnas makt och påverkan och gud vet allt. Det skulle betyda att de närmaste åren har teoretisk potential att bjuda på fortsatt låga löner, fortsatt låg inflation och fortsatt låga räntor, men viktigast av allt, En rätt duvig FED, fjärran från den vi är så rädda för nu ur ett yieldcurve perspektiv. Det skulle också innebära att konjunktur och vinster puttrar på i lugn takt. Det skulle innebära att recessionen kommer att dröja lång tid, och det skulle innebära att börskrasch inte är aktuell på lång tid. Det innebär att om man ligger utanför marknaden i många år så lär man gå miste om avkastning, som till och med kan bli rätt bra om man har modet att köra när det är nån typ av risk-off marknad triggad av gud vet allt?

ALLTSÅ, det här innebär att det INTE är ”different this time”. Det fungerar precis som innan. Det tar bara jävligt mycket längre tid och tajmingen är mycket mycket svårare. Det innebär att de som tycker att man ska ta yieldkurvan på allvar har rätt, men att deras råd är riktigt risiga.

Som sagt, detta är inte en prognos. Detta är inte min tro. Detta är ett alternativt synsätt.

En vän sa till mig. Men det är inte löner och inflation som är den faktor som faktiskt påverkar ekonomin. Det är ju räntan. Tänk om FED fortsätter att höja trots att inflation och löner inte motiverar det? Det ser jag som en omöjlighet. FED säger ju vid varje möte att de är databeroende dessutom. Att de skulle höja mot 3% och därutöver, trots att inflationen ligger på 1,5% ser jag som en omöjlighet. Dollarn skulle bli så stark att den skulle lamslå ekonomin utan något egentligt syfte. Det är lika omöjligt som att FED förr i världen skulle skita i att höja trots att inflationen drog över 3%, lång över målet.

För att konkludera: Ingen kan bevisa när löner och inflation på riktigt kommer sätta press på FED, och på sikt leda oss mot en rejält inverterad yieldkurva och senare recession. Det kan komma NU, eller SENARE. Men att det skulle vara annorlunda IDAG på ett sätt där löner och inflation inte KAN nå höga nivåer. Det tror jag inte ett skvatt på. Det är bara en fråga om tid. Det är bara en fråga om tajming. Om dynamiken kring detta hade jag gärna sett att det pratas mer om, för diskussionen just nu är ganska grund. Trots att den kanske är den viktigaste ekonomiska debatten i vår tid. Den bestämmer om du riskerar bli av med jobbet (recession), värdet på din bostad (ränta), om du klarar bära dina räntekostnader (ränta), vad du får över till konsumtion (ränta och lön) och värdet på din pension och värdepappersportfölj (börsen). En diskussion väl värd att ta, inte sant?

 

 

 

 

Annonser

Om GaStan

Ga Stan bloggar här under rubriken "Kortsikt's blogg". GaStan är en medelålders gift man bosatt i Stockholm och verksam i finansbranschen.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till NO – it is not different this time

  1. villatoca skriver:

    Tack för ännu ett inlägg som inspirerar till reflektion!

    Jag skulle gärna se din tanke i inflationsprspektivet om den svenska situationen just nu. Jag tänker då främst på en uttalad politisk vilja att bidra till löneinflation i den offentliga sektorn genom löften om förhållandevis stora löneökningar för stora skaror offentliganställda. Detta samtidigt som kronan är rekordsvag och vi har negativa realräntor. Kanske föremål för ett eget inlägg?

    • GaStan skriver:

      Tusen tack,

      Ovan resonemang har faktiskt stor bäring på Sverige. Skulle FED föra en klart duvigare politik närmaste åren än väntat så skulle det påverka Draghi enormt. I princip göra det omöjligt för honom att höja då europa växer långsammare, har otajtare arbetsmarknad, valutan är viktig då exporten utgör en större del av ekonomin osv….. och gör inte Draghi nåt, så får det alltså implikationer för Ingves!

      Den politiska viljan att höja ex lärarlöner handlar om en annan grej. Inget parti vill se hur offentliga löner under många år växer väsentligt snabbare än privata löner. En sorts doping för att skapa löneinflation. Givet att regeringen kör balanserade budgetar kommer det bara ta pengar från nåt annat ställe. Effekten på ekonomin är typ noll. Nej jag uppfattar det som att man vill höja lönerna för vissa grupper som 1, inte lyckas attrahera folk trots hög efterfrågan. En typ av marknadsanpassning av lönerna. Men som till stor del är en engångseffekt, likt om man hade sänkt en stor skatt som inkomstskatt eller moms. Det hade gett en konsumtionsboost, men den hade varit övergående. Den hade också tagit pengar från nåt annat, som påverkat tillväxt negativt. Det går inte att jämföra med strukturell produktivitetsdriven löneinflation som kommer i spåren av en lång högkonja.

      Svenska lönebildningen är ju speciell. Hälften av de aggregerade lönerna sätts genom avtal, och inte genom fria marknadskrafter. Lönebildningen i USA är helt fri. Den skiter i inflationen. Därför leder lönerna inflation. Inte tvärtom. I Sverige talar gärna LO om att de förhandlar lönerna. Men det är ju trams. De tittar på inflationstrycket och säger att medlemmarna ska ha minst det. Arbetsgivarna är med på detta. Förhandlingen landar i att AG vill ligga så nära inflationstrycket som möjligt, och facket så långt i från. Poängen är att lönerna inte leder inflationen, utan tvärtom. Grovt förenklat. De icke avtalsmässiga sätts på marknadsmässiga villkor. Så man kan nästan säga att de icke avtalsmässiga sätts på marknadsmässiga villkor. De driver inflationen, som i sin tur sätter ribban för de avtalsmässiga lönerna. Typ.

      Svenska löner taktar just nu 2,5% i årstakt, mätt första halvåret. Det utmynnar i en kärninflation om 1,5%. Så KPIF samt KPIF ex energy kommer att konvergera där någonstans. Kronan är som bekant svag, så det gör att vi kanske landar nån tiondel högre.

      Hur tajt är svensk arbetsmarknad? Det är tvärtom jmf USA. Arbetslöshetssiffran ser hög ut. Men den visar inte ett skvatt. Sysselsättningssiffran är mycket hög, vilket pekar på en tajt marknad. Men tack vare avtalslönerna, och stor påverkan från omvärlden, i synnerhet Europa som är otajt, så finns det inte mycket som talar för att lönerna ska växla upp till histriska nivåer. Därmed kommer vi inte heller få bekymmersamt hög strukturell inflation. Detta gör att Ingves inte behöver bekämpa inflation med någon aggressiv politik. Nej för Ingves del handlar det om att, likt USA, normalisera penningpolitiken. Men det är svårt när Draghi sitter på händerna. Då får det konsekvenser för kronan som påverkar oss negativt. Helt i onödan. Svenska hushåll har också lån i större utsträckning än ex snitt europeen. Lånen är större/inkomst, och de är till större del i rörlig ränta. Det innebär, allt annat lika, att en 1% höjning i Sverige för större negativ effekt än 1% höjning av ECB. Dvs för att Sverige ska kunna i linje med Europa i framtiden så gäller det att vi har ett utgångsläge där vi går BÄTTRE än Europa. Annars lär vi behöva ändra politik rätt snabbt.

      Men i det korta borde Ingves kunna normalisera räntan mot Europa. Dvs höja 2X25 punkter. Särskilt nu när euron kostar över 10kr, utan några större positiva nettoeffekter. Men därutöver blir det svårt.

      • villatoca skriver:

        Du ser ingen större risk att underfinansierade satsningar på att höja löner för stora grupper löntagare inom den offentliga sektorn (om än som engångseffekt) sammantaget med mycket svag valuta och negativa korträntor, kan bidra till att sätta igång en inflationsspiral i Sverige? Medger att det kanske kan kännas långsökt, men minns hur det lät på 70- och 80-talet då facken begärde kompensation relativt andra grupper. Bris på arbetskraft inom kvalificerade yrken tyder på extremt tajt arbetsmarknad. Jag upplever en viss oro för just en sådan risk, att vi skulle befinna oss i ett begynnande stadie av självförstärkande köpkraftsförsvagning med en riksbank som ligger efter kurvan.

      • GaStan skriver:

        Nej det tror jag faktiskt inte…

        1, Fackens är kraftig urholkade…. det vänder
        man inte. I grunden handlar det om att lokala fack inte funkar i en global värld.
        2, Det finns gott om exempel på branscher där arbetsgivarna inte hittar folk, men väldigt lite händer med lönsamheten då svag tillväxt, och tajt konkurrens och marginaler, gör att företagen inser att de inte kan tävla med att höja lönen, då det gröper ut vinsten. Då är det bättre att inte anställa alls.
        3, att kronan är svag är inget strukturellt.,,,, skulle Ingves nysa att han tänker höja i december så är det bara en tidsfråga innan Euron kostar under 10 spänn.
        4, jag är inte så säker på att lönehöjningarna skulle bli så underfinansierade. Idag har vi en tradition, oavsett parti färg, att budgeten ska gå ihop. Så har det inte alltid varit.

  2. Välskrivet som vanligt! Det får mig att fritt associera till det där med att tajma marknaden. Tycker mig kunna se åtminstone fyra typer av människor:

    1. ”Det går inte att tajma markanden” – är alltid all in. 2. Försöker tajma marknaden men vet inte riktigt själv på vilka parametrar det baseras (misslyckas som regel). 3. Försöker tajma genom att titta på markodata (troligtvis mest experter som lyckas). 4. De som tittar på aktie-/börspriset, medelvärden o.s.v., t.ex. årsmedelvärdet, för att gå in och ur marknaden.

    Själv föredrar jag nr 4 eftersom det är enkelt.

    • GaStan skriver:

      Att tillämpa TA för hur man ligger i marknaden är enkelt. Men det är ingen holy grail, då det inte finns någon metod som funkar över tid. Jag började jobba med medelvärden för 20 år sedan, och visst ger det en fingervink. Problemet är att det medelvärde som funkade igår, sällan funkar imorgon. Man måste vara beredd på att jobba med stopp loss och anpassa sig, och under perioder ta stora, mot ex index, relativa förluster.

      Jag tycker även det finns en 5, variant. Den värderingsmässiga. Typ Aktieriskpremium el liknande. Den tajmar inte marknaden på nåt sätt, men den ger dig grova signaler hur risk/reward är, och är man långsiktig så går det att dra nytta av de här. Om man kombinerar den med TA, blir den ännu bättre. Dvs om jag vet att risk/reward är riktigt risig, så bör jag leta efter säljsignaler som man kan agera på rent tekniskt. På kort sikt blir det sällan bättre än marknadens snitt, men på lång sikt funkar det .

      • Ja, det håller jag fullständigt med om. ”Enkelt” är kanske fel ord egentligen eftersom det inte är lätt att hitta en formel som passar. Man hamnar lätt i whipsawfaser som käkar up vinsten sakta men säkert. Har testat en hel del backtesting med medelvärden och inser att det är precis som du säger, att de förändras över tid (bl.a. gissningsvis eftersom marknaden anpassar sig). Olika medelvärden fungerar dessutom olika bra på olika aktier/tillgångar. Därför tror jag på att hålla det på en mycket låg tidsupplösning när det gäller investeringar och kanske rent av bara titta på medelvärden på marknaden som helhet istället för på enskilda aktier för att bestämma om marknaden är bull eller bear och därefter anpassa exponeringen mot aktiemarknaden på lämpligt vis. Man får definitivt göra klart för sig om man investerar eller tradar och agera därefter. Tanken är väl den ändå att priset inte ljuger (om vi bortser från kortare studsar upp och ned) och kan man agera på priset i tid kan man spara sig en hel del huvudbry och kapital.

        Sedan tycker jag att du har en bra poäng med punkt 5 också. Då får man grönt ljus att bli lite mer sträng med hjälp av TA när risken är förhöjd. Det måste ju också sägas att själva basen för investeringarna faktiskt ändå som regel är fundamentala data och inte prisdata (om vi inte snackar trading) och TA blir bara ett sätt att lägga på bromsarna om det skulle behövas. Ibland blir det förstås som så att man bromsar för hårt och missar en del av uppgången. Därför tror jag man måste vara minst lika bra på att kliva på tåget igen som man är att kliva av det.

        Jag har själv provat att köra en kombination som jag gillar där fundamental analys utgör grundbulten och därefter prioriterar jag aktier efter momentum och kör regelbunden ombalansering (vilket förstås också kan ses som en slags tajming). Medelvärdena är grova och fungerar bara som nödbroms i mitt fall.

      • GaStan skriver:

        låter sunt…

        jag brukar jobba med dubbla stoppar när jag kör index… dvs om jag tar en position, har jag en klassisk stopp. Om jag sedan blir urstoppad så sätter jag upp ännu en stopp när jag ska tvinga in mig i marknaden igen. Tusentals gånger av att haft rätt i analysen, men fel i tajmingen har gjort att jag förlorat pengar men ändå haft rätt i slutändan….. och inte så sällan har man även haft fel i analysen, men lyckats tjäna pengar ändå!

  3. Yii skriver:

    Då min bild är att arbetsmarknaden är tajt på dom högkvalificerade jobben så kan ju det ge löneökningar som överstiger löneinflationen samt andra löneförmåner som inte beskattas lika hårt och då dom är färre än den stora massan så påverkar ju det inflationen mindre, vilket leder till att vi får en skillnad mellan dom som får det mycket bättre och dom som får det lite bättre… dels skapar detta klyftor samt att detta inte kommer att leda till högre inflation….. eller är jag fel ute ?

    • GaStan skriver:

      Löneinflationen har rätt länge varit god bland de bäst betalda. Men precis som du säger så har det inte hjälpt när de stora massorna inte har några löneökningar alls…. utan de ska vara glada att de har ett jobb att gå till i globaliseringen och digitaliseringens tidevarv… typ. Dessutom är inflationen så låg, så trots att lönen inte ökar, så får man bara det marginellt sämre. Typ så har resonemanget varit.

      Samtidigt är det marknadskrafterna som styr. En arbetsgivare höjer ju inte lönen på en duktig reklamare med 10% om det hade räckt med 2%…. så uppenbarligen gäller det att ha rätt utbildning, kompetens och erfarenhet. Samt en stor portion tur att man hamnat där man hamnat, som ofta handlar om bakgrund och var man bor. Så det är ju lite av varje!

      Det är inte bara de som tjänar bäst som får bäst utväxling. Många gånger har de större förmögenhet, och tack vare låg inflation, så är räntorna låga, och tack vare låga räntor, så värderas finansiella tillgångar också högt. Så de är gynnade både ur inkomst som kapital perspektivet.

  4. Farbror Barbro skriver:

    Bullard fångar det rätt bra, eller hur? Han är förvisso duva om jag inte minns fel, men ändå. Dags att skrota Phillips.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.