Jag är inte särskilt intresserad av politik egentligen. Min politiska grundsyn bygger på en kombination av höger och vänster.

Nästan 90% av landets skatteintäkter går att härleda till inkomsterna, dvs inkomstskatt, sociala avgifter och moms. Det är alla löntagare som ligger till grund för den välfärd vi får. Inga jobb – Inga skatteintäkter. Löntagarna i sin tur är beroende av företagen. (Men företagen är även beroende av sina kunder, dvs löntagarna). Alltså måste politiken utformas så att den är gynnsam för företagen att verka i. Mår företagen bra skapas det jobb. Jobb skapar löner som skapar konsumtion, som skapar försäljningsintäkter till företagen. Mår företagen dåligt får vi det omvända. En politisk inriktning som inte prioriterar tillväxt och gynnsamt företagsklimat kommer på sikt falla på sina egna meriter. Detta är min utgångspunkt.

I steg två anser jag att man måste ha en stark välfärd. Det är inte samma sak som att staten måste ha sitt finger i alla syltburkar. Tvärtom. Privata sektorn gör oftast saker bättre. Med stark välfärd menar jag att alla medborgarna måste ha trygghet och lika förutsättningar till vård, skola och omsorg. Det ger ett starkt samhälle utan slitningar. Det i sin tur skapar goda förutsättningar för tillväxt. Så var vi tillbaks på ruta ett, den om gynnsamt företagsklimat och tillväxt. Det är kommunicerande kärl de här. Vissa kallar det för den svenska modellen.

Jag delar inte alltid Daniel Suhonens åsikter. Tvärtom. Oftast gör jag inte det. Men han är kanske den politiker som imponerat mest på mig senaste åren. Han är så j-a skarp. Kanske den mest intelligenta politiker Sverige har idag. Reformisternas grepp om Socialdemokratin tror jag är ett genidrag, och det skulle inte förvåna mig om han blir statsminister 2026. Kanske rent utav 2022. Jag fattar att det är inte vad reformisterna handlar om. De har inte den ambitionen. Jag bara säger att det mycket väl kan bli så om Socialdemokratiska väljare kräver det efter en svag mandatperiod.

Jag har hört att reformisterna vill se ett nytt mål för Riksbanken. Ett sysselsättningsmål. Det är en väldigt fräsch tanke måste jag säga. För det första måste jag säga att det är inte så crazy. FED har dubbla mål, ett om inflation och ett om full sysselsättning. För det andra så är full sysselsättning och inflationsmål inte två väsensskilda saker, utan i allra högsta grad kommunicerande kärl. Det är få som känner till detta.

Vad är Full Sysselsättning? Ja det är när arbetsmarknaden är tajt? Hur definierar man tajt? Jo genom att lönerna börjar röra sig uppåt för att företagen behöver lönekompensera för att behålla och rekrytera personal.

Stigande löner innebär till slut stigande priser, dvs Inflation. Där har du kopplingen. Så tänker FED. När de når fullsysselsättning, så når de även sitt inflationsmål. Give and take.

Förr i världen var inflation mer svårdefinierat. Man pratade om resursutnyttjande och kapacitetstak. Men nu för tiden är alla resurser oändliga främst tack vare digitalisering och globalisering. Du kan tillverka i princip hur mycket som helst av vad som helst. Dessutom är det en ständig prispress. Det är bara arbetskraft som har begränsningar. Därför är löner den enda uthålliga inflationsbäraren.

Valuta kan slå mot inflationen, men oftast bara temporärt då den mean revertar över tid. En svag valuta sätter nämligen igång krafter som gör att den blir stark senare. Och tvärtom. Mean reversion.

Mat- och energi priser har en omvänd inverkan på kärninflation, och tenderar också att mean reverta över tid av logiska skäl. Mean reversion.

Så givet att löner är den enda strukturellt långsiktiga inflationsbäraren så är det inte orimligt med ett sysselsättningsmål för penningpolitiken.

Kommunikationsvinsterna skulle vara enorma för Riksbanken. Istället för att bolla runt med inflationsmått som ändå ingen förstår så hade man kunnat säga ”Vi anser att Sverige har potential att skapa många fler jobb, och för den saken skull vill vi bedriva en expansiv politik. Givet löneinflationen så ser vi inga tecken ännu att vi ska ha nått full sysselsättning”. Det hade varit jävligt svårt att missuppfatta. Sen måste de ändå ta in valuta, inflation och tillväxt i sina bedömningar. Men det officiella målet skulle kretsa kring sysselsättning. Egentligen är det inte helt olikt idag. Deras politik syftar till att folk ska ha låga räntekostnader, och en strukturellt billig krona. Detta driver tillväxt genom konsumtion och handelsbalans (ie export). Tillväxt skapar jobb, jobb leder till full sysselsättning, som leder till stigande löner, som leder till inflation. Deras mål. Så det är ju lite samma sak. Fast ändå så myckte lättare att förstå för gemene man.

Jag tycker åtminstone det är värt en utredning. Om det är detta Reformisterna syftar på, ja då är det ett mycket bra initiativ i så fall!

Jag tycker också Suhonens politiska grundfilosofi är intressant. Jag tolkar det så här:

Tänk dig att vårt land består av två personer, en ekonomi. Person A har 40 och person B har 60. 20 i skillnad. Ekonomin är 100.

Om vänstern hade fått regera så hade ekonomin krympt till 90 efter ett tag. Person A och B hade båda haft 45 var. De hade uppnått sitt övergripande mål, full rättvisa genom göra de fattiga rikare. Det är en ideologisk syn som dessvärre är otroligt skadlig för ekonomin i sin helhet. Men det bryr dem sig inte om.

Ser man till borgerligheten inkl sossarna så driver de en politik som lyfter oss från 100 till 110. Gott nog. I bästa fall fördelas frukterna så att det blir 65 och 45. Fortsatt 20 i skillnad.

Suhonens politik har också som målsättning att bli 110. Fast där person A har 50 och person B 60. Person B får inte det sämre än innan. Med de som har det sämre ställt rycks upp.

I praktiken menar dem inte att det ska transfereras massa pengar från rika till fattiga, utan företag och de som har det bäst ställt ska finansiera en bättre och starkare välfärd som gynnar alla.

Det är en rätt fräsch tanke även om jag personligen vill ha så mycket själv, så kan jag inte komma ifrån att rent objektivt är det samhällsmässigt väldigt intressant.

Det finns några fördelar:

1, Den polariserings trend som råder idag, inte bara i Sverige, skulle DELVIS kunna brytas.

2, Ger du pengar till någon rik, så kan de visst investera dem i företag och driva tillväxt. Men de kan också köpa skog, konst, aktier osv vilket inte påverkar tillväxt, utan bara asset inflation, som i sig bara har en indirekt koppling till tillväxt. Ger du lågavlönade lite extra varje månad kommer de spendera rubbet, vilket höjer tillväxten. Vilket alltså gagnar företagen i slutändan, och därmed de rika. Men även skatteuttaget och välfärden, eftersom de är en funktion av företagen. Så det behöver inte vara dåligt. Bara det inte är för vänster destruktiva åtgärder. Det måste vara smart utformat.

Personligen tycker jag fokus ska vara på

1, 100 ska bli 110

2. fördelningen snarare borde vara 47/63. Jag tycker nämligen att den rika också ska gynnas av tillväxt. Dock måste de 10kr fördelas så att klyftan minskar.

3, fördelningen ska inte vara bidrag. Det ska vara ökad välfärd.

Apropå debatten kring klasskillnader. Jag vill egentligen inte gå in i den, för den blir lätt smutsig. Men låt mig bara informera om ett matematiskt faktum, som varje diskussion i detta ämne borde börja med.

Om det finns två personer. En med 100kr och en med 1000kr. Klasskillnad 900kr

Sen växer ekonomin med 10%, och så även deras förmögenheter. För person växer den till 110kr, för person B 1100kr. Skillnad 990kr. Klasskillnaden har ökat. Tvi och Ve. Sedan tidigt 80-tal har vi haft en svit av god tillväxt, och då är det ett rent matematiskt faktum att klasskillnaderna mätt som förmögenhet måste öka. Hade vi haft negativ tillväxt senaste 30 åren klasskillnaderna varit väldigt små. Men den världen hade inte varit kul i absoluta termer.

Att vi ovanpå detta har räntor som gått från 10%+ till inget…. tack vare att inflationen försvann, har också bidragit. Tillväxt med strukturellt låga räntor. Klasskillnaderna måste öka.

Men det är nu det börjar bli intressant. Låt säga att vi får en global finanskris och lågkonja. Allt halveras. 1100kr blir 550kr. 110 blir 55kr. Skillnad 495kr. Mycket mer rättvisa!!! Men har det åstadkommits något positivt? Nej knappast. Om detta inte är positivt. Är det andra inte något negativt då?

Det handlar såklart hur man har fördelat frukten. Ja, han med 1000kr ökar matematiska sin förmögenhet mer än han med 100kr. Men man skulle kunna gå in och fördela den ökningen.

Men vad bör man göra? Inför arv,gåvo, fastighets och förmögenhetsskatt? Jag skulle säga, absolut inte. Tvärtom. Rör inte dem.

Exempel. Ja, Stefan Persson kan sälja alla sina HM aktier och köpa skumpa för alla pengarna. Men då måste han hitta en annan rik snubbe som köper aktierna. Den snubben kanske hade tänkt köpa champagne men eftersom han köpte HM aktier så kan han inte göra det. Alla aktier måste ägas av någon. Så ur ett aggregerat samhällsperspektiv blir det rätt ointressant att titta på förmögenheterna. De måste ägas av någon hela tiden, rik som fattig, och om de är små eller stora handlar egentligen bara om priset i marknaden som flukturerar.

Så vi läser ofta i Di.se mfl om de som har högst lön, och störst förmögenhet.

Vad jag vill läsa om är hur fördelningen av utdelningar ser ut. Både för publika och privata företag. Bolagsvinster är också rätt intressant men så länge som de stannar i företagen så jobbar kapitalet vidare på ett sätt som gynnar alla, inkl ägarna.

Men det är utdelningarna som det pratas minst om. Där är den riktigt stora klassmarkören, den riktigt stora skillnaden, och ska vi prata skatter så tycker jag det är korkat att beskatta ”stock”. Om någon ska man beskatta flöden. Sen får det inte ske till vilket pris som helst. Det får inte bli negativt för tillväxt. Men det är märkligt hur kapitalägandet är det mest gynnade i Sverige idag. Det mest gynnade borde vara låginkomsttagare. De sätter ju sprätt på alla pengarna. Höginkomsttagarna har ju slitit arslet att komma dit dem är, och de straffas mest. Men en utdelning som man köper en befintlig hyresfastighet. Hmmm, ni fattar. Sen om utdelningar går in i Green Field investeringar, ja då borde de kunna få en skattereduktion. Men om de går till en resa i Maldiverna eller en målning från Bukowskis. Hmmm frågan hur gynnsamt det är för tillväxten och totalnyttan i samhället i förlängningen?

Suhonen, tro inte att jag tycker du. Det är snarare ett Schyman-Bildt förhållande. Men jag tycker ert initiativ är väldigt intressant, och det ska bli intressant att följa! Det är inte bara börskartan som ritas om. Så även den politiska.