Detta är en fortsättning på fg inlägg.

Låt säga att det dessvärre är så tragiskt att oavsett vad vi gör så kan vi inte lösa problemet med att det är så få aktiva fonder som levererar, och låt säga att indexfonder inte heller är någon bra lösning. Vad göra?

Det får ju en att snegla mot smart beta strategier. Men hur smarta är de egentligen?

Låt säga att man viktar ett index efter ett bolags försäljning, vinst eller eget kapital. Men vad säger det? Inte ett skvatt. Lika lite som att ett högt börsvärde är anledning att äga mycket av en aktie, lika liten är anledningen att äga ett bolag bara för att det har en stor försäljning.

Det får en att fundera över om man ska lägga in pris parametern, dvs pris/försäljning, pris/vinst…. Men rätt snabbt kommer man inse att PE-talet är en dålig ensam guide av aktiekursen. Vissa smart beta strategier blandar därför flera nyckeltal, som PE, pbv osv. Men hur ska man vikta dem? Det som har varit bäst historiskt? Vad ger det för garantier om framtiden? Inga skulle jag säga.

Faktum är att raffinerade smart beta strategier inte är något annat än strategier som aktiva förvaltare använder sig av, fast med skillnaden att de är statiska, dvs rule based, dvs de agerar konsekvent i varje läge. Det är ingen strategi som garanterar bra avkastning, lika lite som aktiva förvaltare kan leverera.

Nej hur man än vrider och vänder på det så borde de top 5% förvaltarna som faktiskt vet vad de pysslar med ta hand om pengarna. Men då dyker det upp ett annat problem. En förvaltare som lyckats hittills med kanske 10mdr i AUM troligtvis inte kommer kunna tillämpa sin strategi lika framgångsrikt om han hade har 150mdr istället.

Det ser alltså rätt mörkt ut, eller?

Jag har en något kontroversiell lösning. Alla dåliga förvaltare borde istället för att köpa aktierna de gillar, blanka dem istället. Sen borde de per automatik gå lång OMX index terminen till ett värde av 200% av den underliggande portföljen.

Så här hade det gått, säg att börsen är upp 10% på ett år, och den dåliga förvaltarens fond gått upp med 7%. Men hade han blankat den hade den genererat -7%. Samtidigt hade de långa indexterminerna gett +20%. Totalt +13%. Fonden hade slagit index med 3%. Hade börsen fallit med 10% så bör förvaltarens fond tappat 13%. Då hade utfallet blivit +13 – 20%= -7%. Återigen 3% bättre.

Nu är detta förenklat något då terminen belastas med en räntekostnad, och blankningarna har också vissa brister. Men principen håller.

Men kanske någon tänker: tänk om förvaltarna börjar slå index. Tja vad är den risken givet resultatet vi har fram tills idag? Och varför skulle den risken vara annorlunda än den många tar idag, fast tvärtom? Dvs folk köper en fond med hopp om att den ska slå index, men tar risken att den inte gör det. Detta är samma sak.

Nej vet ni varför det inte kommer att hända…. För inga förvaltare skulle acceptera att gå till jobbet, med uppmaningen: vaska fram dina bästa idéer, fast blanka dem. Det är ju en idiotförklaring. Tyvärr!

En annan sak som vi inte tagit upp som är ytterst relevant, är riskjusterad avkastning. Förvaltarnas uppmaning att slå index tvingar dem många gånger att ta större risk än index självt. Index i sig har ju brister,som vi varit inne på tidigare, som gör det mycket riskablare än vad en vettig portföljrisk borde ligga på. Utan att ha några bevis, så har jag en magkänsla som säger att om en slumpvis vald förvaltare fick direktivet att istället för att försöka slå index, fokuserade på att minimera risken i portföljen, fortfarande med antagandet om att vara fullinvesterad, så hade den fonden inte bara uppvisat lägre risk än marknaden den investerar på, den hade förmodligen även slagit index på lång sikt. Varför? Jo det är ren matte!

mellan april 15 och feb 16 så föll stockholm med nästan 30%. För en investerare som satsar 100kr så måste de vuxit till sig med 45% dessförinnan, dvs till 145, om han skulle gjort break even eftersättningen. Om han var en riskfokuserad placerare och haft en portfölj som endast tappade 20% i nedgången, så hade det räckt att den var upp 25% i uppgången dessförinnan. Dvs portföljen kunde vara 20% sämre i uppgången, om den var 10% bättre i nedgången för att uppnå samma resultat.

den snabbtänkte kanske tänker att alla fonder som går sämre i uppgång, kanske ändå levererar i nedgång. Var det så hade resultatet kunnat se bra ut. Dessvärre är det få som levererar i nedgång.

Det finns en hel del empiri att fonder som fokuserar på nedsideriskerna presterat väldigt bra över tid. Att undvika dålig avkastning är smartare än att vara med på god avkastning. Trots att många ändå känner till detta är det få som lever efter det.

På samma sätt har man kunnat bevisa att fonders underavkastning inte kommer av att de missar vinnaraktierna, utan att de misslyckas med att undvika förlorarna. Med det sagt borde förvaltare lägga kraft på att jaga förloraraktier, och undvika dem. Övriga aktier, som alltså inte uppfattas som kommande förlorare, kan man ta in i portföljen utan att bekymra sig över deras potential. Idag jobbar de första förvaltare precis tvärtemot.

Tyvärr är det nog så att det är pga förvaltarnas fokus att försöka slå index, som gör att de misslyckas. Det låter paradoxalt och konstigt men så är det.

Glad Påsk