Det är många rådgivare som är ute nu i baisse tider och råder sina kunder att vikta upp aktiedelen. Eftersom jag själv är lite av en motvallskärring så gillar jag ju de här råden snäppet bättre än haussemäklarna som bara säger köp när pilarna pekar upp. Därmed inte sagt att någon grupp är bättre än den andra. Hursomhelst, det framgår inte riktigt alltid vad motiven är för att köpa dippen. Jag menar om personen ifråga inte tror på recession, ja då är det ju kristallklart köp. Det fattar ju vem som helst.  Men idag stötte jag på en som inte hade någon uppfattning om recession lurar runt hörnet eller ej. Risken är förmodligen rätt hög sa han. Det intressanta är att han tyckte man skulle köpa ändå. Man ska alltid köpa på dipp menade han. Han jobbar med pensionspengar så jag antar att han har ett långsiktigt bias. Men jag kunde inte riktigt släppa hans antagande. Att köpa på dipp är alltid bra. Är det verkligen det?

Sedan våren 2003 (botten efter IT-kraschen), alltså senaste 16 åren, så har det ALLTID varit bra att köpa dippar på upp till 20%. Börsen har repat mod och sett nya toppar varje gång. Förutom en gång. Under 2007-2009. Det vi i folkmun kallar för The great recession. Men jag undrar, var det så fel att köpa första dippen där också?

Jag har tittat på MSCI World Net Total return i svenska kronor. Det man generellt skulle kunna kalla ”de globala aktiemarknaderna”.

Världsindex toppade ut i augusti förra året och föll sedan med 18% fram till i december. Världsindex toppade ur i juni 2007 och föll sedan med drygt 20% till januari 2008. Inte olikt det som hänt nu senast. Låt säga att man lyssnat på någon, precis som idag, som säger: det spelar ingen roll. Om man sparar långsiktigt ska man alltid köpa dipparna.

Okej, vi vet ju att börsen inte bottnade i januari 2008 utan fortsatte ner med 28% till mars 2009. De som var med på den tiden, bla jag själv, minns att det var inte lätt att luta sig tillbaks och säga till sig själv. Det är lugnt, det löser sig, det blir bra på sikt. Den är nog den sista känslan någon hade då. Men låt säga att man ändå köpte på dippen i januari. Hur bra eller dåligt blev det?

Ja faktum är att redan i januari 2010, två år efter ditt dipp-köp, så var du plus minus noll. Det tycker inte jag är så farligt trots allt.

För att få någorlunda avkastning och kompensation för ditt risktagande var du tvungen att vänta i 6 år till januari 2014. Då skulle du fått 5% ränta om året. Inte hårresande, men ändå nåt.

Jag vet, för många som följer marknaden så känns 6 år otroligt länge. Att vänta 2 år på break even känns ju också för jävligt. Men för passiva pensionssparare med mer än 10 år kvar till pension så ligger det kanske nåt i det där med att ALLTID köpa dippen, oavsett om vi störtar in i recession eller ej. Oftast gör vi ju faktiskt inte det.

Sen måste man ju ha nåt att köpa för…. där de flesta pensionssparare ligger full investerade. Så möjligheten kanske inte ens finns på bordet.

En annan aspekt av att stå utanför krascher handlar om att man också måste KÖPA IN SIG I MARKNADEN igen. Annars riskerar man att på sikt bli slagen av BUY and HOLD strategin. En god vän till mig lyckades sälja kring toppen 2007, och var minst sagt mallig över detta. Jag förstår henne. Men tror ni hon köpte 2009. Såklart inte. Om hon var negativ till världen 2007 så trodde hon på undergång 2009. Efter att malligheten övergått i stress vågade hon först köpa under våren 2016. 9 år senare. Totalt sett hade det varit smartare att sitta på en Global index fond.

Att ha en strategi för att öka aktieexponeringen är lika viktigt som för att minska exponeringen. De är kommunicerande kärl. De flesta har inte psyket och kunskapen för detta, och då blir det inte bra lång sikt. Till alla dem så är kanske inte rådet ”köp dippen” ett så dåligt råd kanske. Men räkna med 5-10 års horisont för att du ska vara hyggligt säker på att det blir en bra affär.

Trevlig kväll!