Någon sa att FED inte bryr sig om inflation längre, så länge som den håller sig hyfsat. FED bryr sig bara om tillväxt och jobb. MEN HALLÅ!!! Vad är inflation en konsekvens av? Tillväxt skapar jobb, som till slut leder till högre löner, som till slut leder till högre priser.
Eller ska den blåa kurvan kapsejsa under 2H14 och det har räntemarknaden redan insett varpå 10 åringen ligger kring 2,5%….
Trevlig kväll!
Ni som följt bloggen ett tag vet att jag inte är så värst intresserad av politik, om det inte är finans- eller penningpolitik vill säga.
Generellt sett är jag en anhängare till EU, då jag tror vi kan driva globala frågor lättare på ett europeiskt plan än ett svenskt och att vissa frågor faktiskt hanteras bättre på en europeisk nivå än en svensk. Detta grundar sig på att vi är en väldigt liten röst i världen, och tillsammans med Europa kan vi påverka saker som i slutändan är positivt för oss. Slutligen har vi fredsperspektivet, som jag tror många tar för givet. Men i Praktiken har EU liksom inte riktigt levt upp till mina och många andras förväntningar kring de här fördelarna.
EMU har jag alltid varit motståndare till. Visst, olika valutor är en gammal kär handels- och etableringsbarriär. Men det känns ändå som att de bolagen som har nåt att exportera faktiskt lyckas med det, och de som är intresserade av att importera, inte har några större svårigheter. Man ska nog inte överskatta fördelarna! Dessutom har kronan varit hyfsat korrelerad med Euron…alltså det är inte så att kronan trendar ner mot dollarn med 20% under lång tid, samtidigt som euron trendar upp mot dollarn med 20% under samma tid. Nej, anledningen till att Euron inte är något för oss är två.
1. Valutaunionen är inte komplett. Det har senaste årens kris visat. Har man en valuta, ska man även ha EN styrränta och EN centralbank. Om du har en styrränta, så borde man även ha en ”statsränta” och därmed EN Treasury som ger ut EN typ av statspapper, vilket leder till EN statsskuld. Detta betyder även att man måste ha EN Budget. För att sammanfatta. EN valuta, resulterar i EN penningpolitik, och därmed EN finanspolitik. Allt annat är bara halvmesyr som förr eller senare leder till problem. Det tror jag nog de flesta seriösa nationalekonomer skulle skriva under på. Varför skapade man den här halvdassiga lösningen? Jo för att politiker satt vid ratten, och var okunniga, och sjukt sugna på att lansera valutan till varje pris.
2. Europa är fortfarande för heterogent för gemensam finans- och penningpolitik. När vi röstade til Euron så var det högkonjunktur i Irland, och som behövdes kylas av, och lågkonja i Portugal som behövdes stimuleras. Länderna är för olika. Vissa är konkurrenskraftiga exportekonomier, andra inte. Att ha en gemensam finans- och penningpolitik blir bara en medelpolitik som inte passar någon egentligen. Genom att anamma Euron skulle Sverige tvingas till en politik som inte är optimal för oss. Så enkelt är det. Vad är det Grekland egentligen behöver, jo en 20-30% svagare valuta, men tack var övriga Europa ser bra ut, särskilt Tyskland så är den stark.
Men lyckas man på sikt konstruera en fullständig apparat, samtidigt som alla EU länder börjar gå mer i samklang med varandra… ja då kan det bli intressant. Men vi står minst 20 år från detta potentiella scenario tror jag… Om någonsin?
Men åter till valet. Många är besvikna på att rasister och kommunister mfl har avancerat så kraftigt. Inte bara i Sverige, och visst kan man ha synpunkter på det. Men man kanske ska se bortom de radikala dragen. Just i EU sammanhanget finns det något mycket viktigare. Deras gemensamma nämnare. Den är att de vill dra sig ur EU.. .vilket i förlängningen om tillräckligt många gör det leder till EUs sammanbrott.
Är det någon som vet hur stor andel i parlamentet som kommer utgöras av anti EU kandidater? Är det 10% eller 30%? Hade varit intressant att veta.
Detta kan man ju spontant tycka är en tråkig utveckling. särskilt om man som jag tycker att EU projektet är rätt bra, dvs att fördelarna egentligen överväger nackdelarna. På pappret alltså!
Vid närmare eftertanke tycker jag att valutgången och trenden över hela Europa är en helt BEFOGAD utvekling som jag hoppas för med sig något gott. Notera det jag skrev inledningsvis, dvs anledningen till varför jag är en anhängare av EU är dessvärre till stor del teoretisk. I praktiken däremot blir jag besviken när man tittar lite närmare. Hälften av EUs budget går till jordbruksstöd. Det är fan beklämmande. Det finns fler exempel.
EU som grundidé är bra, men i praktiken fungerar det dåligt. Det är som att säga att Ericson är ett fint företag då de har en massa skickliga medarbetare, patent med potential etc. Men i praktiken går de med jätteförlust då de har för höga kostnader och säljer för lite. Då förtjänar aktien att gå ner. Då är det väl inget fint bolag? Till de vänder på skutan och gör något bra av det. Då förtjänar aktien att gå upp. På samma sätt ser jag det med EU valet. Att Anti EU sidan växer är bra då det är en piska och påminnelse till Pro EU att göra något bra av det här. På pappret kan det bli bra, men i praktiken är vi inte nöjda. Antingen vänder ni det här till något bra, och då kommer anti EU att försvinna av sig själva. Eller gör ni inte det, och då kommer nog EU riskera att gå under en dag. Båda alternativen är 100% förtjänta. Så här långt är det ett projekt för politiker, inte för de europeiska folken. Så länge som det fortsätter så finns det bara en förlorare, och det är politikerna själva. Sorry. Men det här valet kan också vara ett startskott till att göra något bra av det. På pappret finns ju potentialen.
Det ska bli intressant att följa mandatfördelningen i gruppbildningarna framöver
http://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_2014
Vid valet 2009 fick GUE/NGL 35 mandat, och EFD 32 mandat. Det är min tolkning att de här bägge grupperna är motståndare till EU och ser gärna att deras länder ökar merbestämmandet och rent av hoppar av. Men då utgjorde dem bara 9%, och visst kanske de är skräniga men makt har de knappast haft. Vissa hävdar att antiEU utgjorde 20% innan valet men jag förstår inte riktigt hur de räknar. Efter detta valet ska det bli intressant att se hur många % de EU kritiska får. Vissa hävdar 30%. Det låter mycket. Inte för att de kan stänga ner projektet EU på en eftermiddag. Men med tillräckligt många %, läs makt, måste övriga samarbeta med dem för att få genom saker, alt får de andra samarbeta med varandra, trots att de normalt sett inte gör det, för att hålla EU kritikerna borta. Vi får se hur det blir, men allt annat lika lär de få större makt än 9%. Det är inte säkert vilken typ av grupper det blir. Kan det ex formas en grupp som bara är anti-EU, trots att de kommer från höger och vänster… låter smått otroligt ellerhur, men man vet inte!
Vad gäller valutgången tycker jag man kan läsa följ,
http://cornucopia.cornubot.se/2014/05/var-sjunde-svensk-man-rostade-pa-sd.html
och istället börja tänka, VARFÖR? Svaret på den frågan, oavsett om man röstar på på F! eller SD, är ju att man är missnöjd. Ingen ser skillnad på S och M & Co längre. Den klassiska arbetaren kan inte identifiera sig med S, som inte känns vänsterrött längre, och den klassiska borgaren känner inte igen sig i M & Co längre. De som har det knapert och tidigare var sossar drar ut på vänsterflanken och de som har det knapert men inte gillar vänsterflumm drar ut på högerkanten. Allt grundar sig i missnöje tror jag….
Hur skulle det vara om 1. Riksbanken lät räntan spegla kärninflationen, dvs sänk räntan 2. Borg körde en stimulativ budget, typ -2%, åtminstone till vi börjar nå Natural rate of unemployment (vilket kan vara svår definierat men bästa proxyn är när du ser löneinflationstendenser samt 3. Reglera bankernas utlåning så det hela inte slutar i tårar!!!
Då skulle åtminstone någon missnöjd bli nöjd.
Om fler skulle få det bättre, eller ännu hellre, om de som är missnöjda får det bättre så kommer stödet till missnöjespartierna att minska. Men varför är var femte svensk missnöjd? Vi har tidigare konstaterat att enl Gini koefficienten är vi en av världens mesta jämnlika länder. Vi har också världens tredje högsta skattetryck, trots nuvarande regerings skattesänkningar. De rika betalar trots allt mer skatt i både % som absoluta termer. Trots detta är fler sura än någonsin. Varför, jo trots att Gini pekar på rättvisa har den förändrats i % mycket senaste 20 åren. Dvs det var mer rättvist för 20 år sedan. Folk skiter i nivån, de känner av förändringen. Visst har vi höga skatter, men vi har haft ännu högre. Många har fått det bättre, men rätt många har också fått det sämre. Därför kokar missnöjet!!! Åtminstone bland var fjärde eller femte medborgare!!!!
Vad kan man mer göra? ska vi slå ihop Alliansen och Sossarna, och kalla det Elitpartiet :-). Dvs ett stort jävla majoritetsparti som får genom allt. Där väljarna har jobb, utbildning, hyfsad inkomst och är nöjda i stort. Dvs lever det livet som alla de Missnöjda vill leva. Partiet jobbar för den nöjda massa som uppskattningsvis utgör 70-80% av befolkningen. Resten av partierna kan hålla på med de missnöjda och sen kan de kalla sig vad de vill…. de får aldrig genom nåt ändå. Sen måste vi ha tillräckligt många poliser när de missnöjda är ute och bråkar på stan. Det kanske fungerar i 10-20 år, och sen får vi inbördeskrig eller nåt… men det var kul så länge det varade.
Skämt åsido!
och de som inte vet det borde kanske inte hålla på med aktier!
Men jag tycker ändå det kan vara värt att läsa och begrunda.
Sen är ju hans syn på investering väldigt amerikaniserad. Dvs många bolag som noteras i USA gör ju inte det för att hitta en finansieringskälla, utan för att ägarna på nåt sätt vill göra en exit. Men faktum är att utanför USA så gäller inte detta i samma utsträckning. Där går faktiskt bolag till börsen i syfte att få en kompletterande finansieringskälla. Dels är ju IPOn ett sätt att ta in pengar, inte sälja aktier. Sen brukar nyemissioner inte vara helt ovanligt… Detta borde kvala in som investering anser jag.
Jag brukar ju tala om investering och spekulation. Spekulation är när du köper en aktie för att du tror att den ska gå upp. Investering är när du köper en aktie för att du har en syn på det underliggande bolagets framtida vinstgenerering inte återspeglas i dagens värdering. Egentligen har du ingen uppfattning om aktiens framtida utveckling, utan lägger allt krut på bolagets framtid. Sen om du får rätt så är det din förhoppning att marknaden prisar in detta! Men det Cullen skriver är naturligtvis rätt ur ett rent makromässigt perspektiv. När du köper en aktie av någon annan, så tillförs inte bolaget några pengar, och därför har du inte gjort någon investering i den meningen.
Det andra handlar om aktiemarknaden kommer inte göra genomsnittet rika. Nån blir rik, nån blir fattig, men genomsnittet får genomsnittsavkastningen, och den avkastningen kommer troligtvis inte bli högre än 7% + utdelning.
Varför blir det inte högre.
Jo för att aktieutvecklingen är ju en funktion av de framtida vinsterna.
Vinsterna är en funktion av marginaler, men marginaler trendar inte bara uppåt eller nedåt i all framtid utan antas röra sig cykliskt med ett ganska stabilt långsiktigt medelvärde. Alltså drivs vinsterna i långa loppet av Försäljning. Försäljningen drivs i sin tur av den underliggande tillväxten i ekonomin + inflation. Dvs nominell tillväxt. Det sambandet är över rullande 10 års perioder ganska stabilt. Det är inte heller troligt att nominell tillväxt i världen kommer vara i snitt 0% de kommande 30 åren. Inte heller 10%. Utan i snitt någonstans mittimellan.
Sen har du värderingen. Ibland värderas aktierna högt, ibland lågt, men snittet tenderar vara kring 15 gånger vinster. Även detta är ganska stabilt av logiska skäl.
Dvs tar du genomsnittsbolaget X, räknar med att vinsten ska växa i snitt med ovan snitt de närmaste 10 åren, och sen kör en terminalvalue, och sen diskonterar de här framtida flödena med en normaliserad ränta och en normaliserad riskpremie, då kommer du få fram ett Börsvärde som ligger på ungefär PE15.
Så givet att den nominella tillväxten i världsekonomin i genomsnitt ligger där den varit, de kommande 30 åren, och att margnalerna i genomsnitt ligger där de varit, de kommande 30 åren, och att genomsnittsvärderingen ligger där den varit, de kommande 30 åren. Detta skulle innebära att du kan vänta dig att en bred aktieportfölj avkastar 7% + utdelning.
Saken är den att de flesta förstår detta. Men de HOPPAS på att de 1. Kan välja något bättre Aktier eller Regioner som presterar bättre än genomsnittet och 2. Stå utanför marknaden när den går dåligt, och på så sätt få en avkastning som är bättre än detta.
Fair Enough!
Men man ska bara ha klart för sig att ALLA strävar efter detta (antingen genom att de aktivt tar stora bets, eller att de hoppas att rådgivaren ger valueadding råd), men resultatet är att ca 70% av kollektivet går som snittet minus nån procent, ca 20% ligger radikalt sämre och ca 10% ligger radikalt bättre. Anledningen till att det finns en viss dragning åt det sämre är pga avgifter, tradingspreadar etc.
Så min poäng, som jag tycker Cullen missar lite, är inte att de flesta skulle vara medvetna om snittavkastningen, dvs att börsen avkastar 7% + utdelning. För det tror jag de flesta är, utan att många strävar efter att uppnå bättre avkastning. Men där historiken säger att 90% kommer få snittavkastningen eller sämre. Det är rätt tråkigt facit givet att många hoppas på bättre.
Okej, 100% stävar inte efter att få radikalt bättre avkastning än marknaden. Det finns faktiskt rätt många, kloka människor, som har en aktieexponering för att de ger just 7% + utdelning över en period av 20-30 år, och som en pusselbit i sitt långsiktiga sparande. Om vi för enkelhetens skull säger att de utgör 70% av aktiekollektivet, så är det också min gissning att de flesta av dem här som går som index minus avgifter. Detta skulle kunna vara logiskt om man tänker att de här passiva långsiktiga spararna oftast lutar sig mot en rådgivare, som i sin tur tar begränsade bets, vilket by definition går som index. Men då har vi kvar 30% av aktiekollektivet. Dem som vill bli riktigt rika och inte nöjer sig med 7% + utdelning. De tar stora aktiva bets mot genomsnittet, och därför kan de inte heller gå som genomsnittet. Vad är oddsen att lyckas? tja de borde vara ca 10 lyckas / (10 lyckas +20 misslyckas)=33%. Dvs av de som tar aktiva bets, så misslyckas 67%. Inte så illa ändå.
Detta faktum tror jag många missar, att om det finns 10 aktieinvesterare i ett rum. 7 av dem går till en rådgivare, bank eller max mathiessen och hoppas på hygglig avkastning (även om de inte är naiva och tror att när de stegar in på Swedbank för att prata pensionslösningar att de tror ”nu jävlar ska den här rådgivaren göra mig rik som attans”) men får snittet minus avgifter. Sen finns det inom den här stora några som går lite bättre och några lite bättre, men ingen blir svinrik eller ruinerad. 3 väljer en högst aktiv strategi i syfte att bli riktigt rika, där 2 förlorar i princip alla sina pengar, och EN blir riktigt jävla rik. Det är han vi läser om i tidningen! 🙂
ps. Dags att rannsaka sig själv kanske? Tja jag tror jag ingår i 70% gruppen, fast inom den så strävar jag, något naivt kanske, efter att tillhöra den övre kvartilen avkastningsmässigt. Vad innebär detta?
Om snitt investeraren får 7% prisuppgång + 3% utdelning – 2% avgift = 9% snitt avkastning i sitt aktiesparande över en 30 års cykel, så finns det några som även får 6% och några som får 12%. Jag strävar efter 12% 🙂 ds.
Retail aktier i USA har haft en riktigt ruggig relativ avkastning den senaste tiden. Samtidigt har inte Michigan index, som normalt sett är väldigt bra på att fånga de amerikanska hushållens confidence, och därmed köplusta, reagerat utan är på en fortsatt hög nivå.
Vad betyder detta? Tja detaljhandels analytikerna menar att markanden börjar prisa in högre räntor, och en mer hökaktigt FED, vilket då skulle påverka konsumtionen negativt….. men samtidigt finns det ju väldigt lite som pekar på det!!!! Eller är det så att marknaden tror att den amerikanska ekonomin ska falla tillbaks i svag konjunktur igen? Det är ju också ganska spekulativt! En tredje förklaring, som känns mer rimlig, kan vara att Retailaktier har varit för högt värderade rel övr marknaden och därmed är det värderingen som anpassat sig, dvs de handlar inte så mycket om att utsikterna för de här bolagen ska förändras särskilt mycket.
Chartet pekar på att Michigan fullständigt kommer packa ihop ner till gamla krisnivåer… det känns ju inte så rimligt idag. Men om det händer…. ja då är vi in Deep shit.
Blir så trött på tongångarna kring amortering….
http://www.di.se/artiklar/2014/5/20/sa-okar-kraven-pa-amorteringarna/
Jag skulle vilja fråga amorteringsanhängarna vad som är värst.
En familj som bor i ett hus som kostat 4mkr, och där de har lån på 3,4mkr (dvs 85% loan/value). Där familjen tjänar 1,2mkr (fördelat på två månadslöner om 65,000 och 35,000kr) om året, och har ut 800,000kr i disponibelinkomst och betalar 102,000 i räntor (3% X 3,4mkr)… varje månad har de över 58,000kr.
eller
En familj som bor granne med ovanstående, och som också betalade 4mkr, men bara har lån på 2mkr, dvs 50% loan/value. (En parentes är att kvinnan ärvde 2 mkr som de kunde sätta in i huset). Där tjänar familjen istället 660,000kr om året (fördelat på två månadslöner på 25,000kr resp 30,000kr) om året, och har ut 462,000kr i dispinkomst och betalar 60,000 i räntor. Varje månad har de över 33,000kr.
För att ge lite vägledning;
Loan/Value:
Familj 1: 85%
Familj 2: 50%
Loan/Disp Inkomst:
Familj 1: 4,3X
Familj 2: 4,3X
Räntor/Disp Inkomst:
Familj 1: 13%
Familj 2: 13%
På pappret är de ganska lika. I bankernas och amorteringsivrarnas ögon, om de var tvungna att välja mellan de här bägge, så är hushåll nr 1 ett problem över hushåll nr 2. Jag ser det precis tvärtom. Riskerna finns i hushåll nr 2. Det handlar inte om loan/value. Det handlar om inkomst relativt lånets storlek.
Familj Nr 1 har en helt annan buffert att klara ökade kostnader. Loan/Value är ganska ointressant.
Säg att priserna på kåken går upp med 50%, dvs att huset är värt 6mkr istället för 4mkr. Är allt frid och fröjd nu, då loan/value sjunkigt till 57% respektive 33%? Enligt bankerna så ser ju allt mycket bättre ut. Bull shit säger jag, hushållen har samma pengar kvar i plånboken vid månadens slut. Risknivåerna har inte förändrats ett skit.
Men säg att de amorterar ner lånet, då blir loan/value bättre. Men det minskar också räntekostnaderna vilket gör att siffrorna ovan förbättras. Det senare är det intressanta.
Priset är ointressant!!! (Förutom om priserna går ner kraftigt då man kan tänka sig att hushållen konsumerar mindre då de blir oroliga av prisnedgången. TROTS att de har samma pengar över i plånboken)
Nej det handlar om inkomst och ränta. I de fallen där den kalkylen inte går ihop, där borde hushållet amortera ner skulden. Egentligen borde de inte fått låna så mycket från början. I ovan exempel är det snarare hushåll nr 2 som bör amortera, inte hushåll nr 1. Trots att loan / value ser bättre ut för hushåll nr 2.
Att amortera är inte lösningen på dagens problem. Visst kan de få ner lånet på 30 år, men har de lånat för mycket från början så är de rökta om räntorna drar om 3 år. Det viktiga är att man får låna rätt från början. Med låna rätt menar jag inte loan/value, utan loan/disp inkomst.
Sen, som jag sagt åtskilliga gånger, amortering rent generellt är ett utmärkt sparande. Dvs de är bättre att amoretera på ett lån med 3% ränta, än att spara pengarna på ett konto till 2,9% ränta… Men det är en helt annan sak!!!!!!!!!
Nu handlar diskussionen om vi har ett problem om regeringen drar in på ränteavdraget samtidigt som 3-månaders räntan drar till 5%. Av de kanske 10% av låntagarna som är i riskzonen.. hur många av dem tror ni kan amortera ner skulden på kort sikt till en nivå som gör att de lämnar riskzonen? Inte så många… det är haken!
Enligt DBs chefsstrateg är det många kunder som tror att företagsoblisar, såvöl HY som IG, kommer klara sig hyfsat när Amerikanska statspapper normaliseras…. det är ganska naivt att tro det!
Verkar som om vissa missförstår mig. De verkar tro att jag tror på högre räntor för att så har det varit historiskt en bit in i en cykel. Det är fel. När jag pratar om NORMALISERANDE RÄNTOR så har det inget med vare sig konjunktur, inflation eller någon cykel att göra.
Det handlar bara om det enkla faktum att FEDs penningpolitik, där man varit nettoköpare av räntepapper med ca 960mdr dollar om året och haft en styrränta på noll, skapat negativa realräntor på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Nu ÄNDRAS den politiken och på sikt kommer man bli nettosäljare av räntepapper. Det gör att räntorna normaliseras. Vad är då en normal ränta? Jo det är enkelt. Om du väljer ett riskfritt sparande på 1 år så ska du kompenseras för värdefallet på pengarna under samma tid, dvs inflationen. Punkt BASTA. Egentligen vill ingen rationellt normal människa ha en lägre avkastning. Men pga av FED så har man satt detta samband ur spel. När de väl försvinner från marknaden så kommer det här sambandet att successivt återupptas. När FED dessutom på sikt kommer agera nettosäljare, ja då finns det utrymme för ett visst påslag utöver inflationen.
Vilken ränta blir det då? Tja det beror såklart på inflationen. Vad händer med räntor med längre löptid? Ja det beror ju dels på var korträntan ligger, och dels hur konjunktur och inflationsutsikterna är (dvs yieldkurvan).
Extrem scenarior är, inflation ligger på 3% med starka konjunkturutsitker:
Kortränta = Inflation + rätt stor påslag då intresset för riskfria placeringar är litet
3% + 1% = 4%
Långränta = kortränta + rätt stort påslag pga positiva konj utsikter
4% + 2% = 6%
Det andra extrem scenariot är tvärtom, låg inflation, typ 1%, plus svaga konjunkturutsikter
Kortränta
1% + 0,5% = 1,5%
Långränta
1,5% + 1,5% = 3%
Jag gör alltså inga anspråk på att förutspå konjunktur och inflation, men kan bara konstatera att en normalisering skulle innebära att Amerikanska korträntor borde gå till 1,5-4% från dagens 0,35%. Samtidigt som långräntorna borde gå till 3-6% mot dagens 2,5%. Det finns såklart ännu mer extrema black swan scenarior men det känns relevant i dagsläget.
Det anmärkningsvärda är att dagens kort räntor inte reflekterar detta. Varför?
1. FED stimulerar fortfarande räntemarknaden varje dag
2. FEDs allmänna attityd är fortsatt väldigt duvaktig
3. Inflationen har trendat nedåt, inte uppåt
4. Jobbskapandet har fortfarande inte utmynnat i en löneinflation som driver priser
5. BNP prognoserna de senaste åren har alltjämnt fått se nedrevideringar. Man ligger konstant för högt i sina förväntningar i börjande av året.
6. Omvärlden, främst Europa och Kina, går fortfarande rätt dåligt.
De första 4 punkterna tror jag till stor del reflekterar det som varit, och säger rätt lite om framtiden. De två sista är jag mer tveksam till.
Hursomhelst, skulle vindarna vända, och punkterna ovan inte längre stämmer med verkligheten…. ja då kommer räntorna, främst de korta, att stiga.
Den här 8 sid fr BlackRock gör dig kanske också snäppet klokare,
Klicka för att komma åt bii-a-disappearing-act-us-version.pdf
Det kom precis sysselsättningsdata från Sverige. Nedan har ni Sven Arnes kommentarer. Jag bryr mig i regel inte om svensk data, men tycker ändå det är slående att vi nästan har 9% arbetslöshet, trots att ekonomin varit hyfsat stark senaste åren, åtminstone relativt övriga Europa. Företagen tjänar bra med pengar och fastighetspriserna generellt har hållit sig. Eller är det ett Stockholmssyndrom? Vänner i Skåne och på västkusten är inte särskilt imponerade av vare sig konjunktur, jobb eller fastighetspriser. Kanske inte ekonomin och jobbskapandet är så starkt ändå?
Ska vi skylla på Riksbanken? Ja delvis, visst hade det varit postivt med ännu lägre räntor. Men det har Ingves haft svårt för då han vill inte bygga upp en situation med ÖVERbelånade hushåll, då detta slår tillbaks förr eller senare. Det är ju rätt tänkt, men det är knappast hans jobb. Det gäller att bankerna tar sitt ansvar och inte lånar ut på ett sätt som skapar ÖVERbelåning. Något Ingves mfl är oroliga över, med all rätt. Det är i så fall regeringens fel att de inte har drivit på den här förändringen. VI kan alltså inte bara skylla på Ingves. Nej, den som faktiskt ska ha den största kängan är regeringen. Känga för att kört en för återhållsam budget. Många kritiker, inkl den allmänna opinion, kritiserar dem för att varit för frikostiga med skattesänkningarna. Jag kan till viss del hålla med… det är kanske inte skattesänkningar som är politiskt rätt utan kanske utgiftshöjningar? Fram tills idag har skattesänkningarna till stor del matchats av lägre kostnader. Det senare är felet. Det kanske hade varit på sin plats att öka utgifterna mer än man gjort…… men säger man det till Borg eller Magdalena så hade man väl fått ett hånskratt tillbaka? Men sen gäller det att det är rätt utgifter. Att gå tillbaka till den gamla modellen där det var mer lönsamt att stanna hemma, än att ta ett skitjobb, tror inte jag på. Dvs skicka pengar från dem som jobbar till dem som inte jobbar. Jag vill inte att mina skattepengar går till det. Men kanske mer ofinansierade satsningar på vård, skola och omsorg? Eller infrastruktur?
Jag är ingen expert, jag kan bara konstatera att vi nästan har 9% arbetslöshet, och de senaste jobbskatteavdragen verkar inte skapa fler jobb… samtidigt som vi kört en hyfsat balanserad budget. Vi måste ha en mer stimulativ finanspolitik, och det stavas underskott. Om inte skattesänkningar skapar jobb, även indirekt… ja då måste utgifterna höjas.
Men till Borg/Magdalena som hånskrattar när jag säger budgetunderskott säger jag; ”Jag undrar om den halva miljonen arbetslösa verkligen skrattar… jag tror inte det”
Fattar ni inte att skillnaden mellan att köra -2% budget i dåliga tider, och +2% i goda, ger betydligt bättre konjunktursvängningar som i förlängning ger bättre tillväxt, och mer jobb, över en hel cykel. Jag tror ni fattar det!
Skapas det inte jobb som gör att vi kan leta oss ner mot 4-5% arbetslöshet (eller kanske er exakt en nivå där löneinflationen ligger på 2% eller högre, vilket vi inte ligger på nu då arbetarna inte har pricing power), då tycker jag att man ska köra 1-2% underskott i budget. Räntan bör ligga där core inflation alt löneinflationen ligger. Bankerna bör samtidigt regleras så att de inte skapar överbelånade hushåll, dvs alla ska hushåll ska klara 5% ränta (dvs 7% om du ska dra ränteavdrag 7% *0,7= 4,9%) på sina samlade skuld, givet senaste taxerade inkomst, och ha tillräckligt kvar att leva på så de kan dra runt hushållet ekonomiskt.
Från Penser.
Sverige : Sysselsättning och arbetslöshet högre än väntat
Mellan april-2013 och april-2014 ökade sysselsättningen med 56.000 personer. Men eftersom även utbudet av arbetskraft ökade med 56.000 personer så var det fortfarande 445.000 personer arbetslösa. Även som andel av arbetskraften låg arbetslösheten kvar på 8,7 procent. Såväl syssesättning som arbetslöshet var högre än väntat
Utbudsökningen beror delvis på att befolkningen (15-74 år) ökade med 47.000 men också på att det relativa arbetskraftstalet ökade från 71,2 till 71,5 procent.
Även om sysselsättningen fortsätter öka mer än väntat så verkar det svårt att få ned arbetslösheten så länge utbudet av arbetskraft fortsätter öka lika mycket. Och SCBs senaste befolkningsprognos tyde! r på att hela befolkningen kommer öka med över 100.000 personer per år såväl 2014 som 2015. 2013 ökade den totala folkmängden med 88.000 personer, vilket var den största ökningen sedan 1946 (?). Samtidigt syftar regeringens politik till att en ökad andel av befolkningen skall stå till arbetsmarknadens förfogande vilket drar upp det relativa arbetskraftstalet. Det är med stor sannolikhet positivt för den svenska ekonomin på lite längre sikt men på kort sikt håller det uppe arbetslösheten.
Riksbanken fick mycket kritik ifjol för att man ständigt överskattade inflationen. Kritikerna menade att det bidrog till lägre sysselsättning. Men faktum är att sysselsättningen ökade betydligt mer under 2013 än vad Riksbanken (och andra prognosmakare) förutspådde. Vid årsskiftet 2012/2013 räknade RB med att sysselsättningen skulle öka med 5000. Det blev +49.000 personer. Så faktum är att RBs sysselsättningsprognoser är sämre än deras inflationsprognoser.
Och med stor sannolikhet berodde den oväntat stora sysselsättningsökningen 2013 delvis på att inflationen blev klart lägre än väntat vilket i sin tur medförde ökad köpkraft för hushållen. Och det finns mycket som talar för att Riksbanken även i år har överskattat inflationen och då även underskattat sysselsättningsökningen. Men att en fortsatt kraftig ökning av arbetskraftsutbudet håller uppe arbetslösheten.
Deutsche uppmärksammar det faktum att räntorna har vänt ner, MEN samtidigt har den allt starkare arbetsmarknaden, och därmed den så viktiga löneinflationen, börjat ge avtryck i den riktiga inflationen, dvs core inflation…
Det intressanta är ju inte ovan. Vi har vetat ett tag att den är på gång, dessutom är det laggande data. Frågan är varför räntemarknaden har börjat baissa så? Det finns ju inget som pekar på att FED skulle ändra sin politik, vilket i dagsläget skulle vara att dra ner på tapering. Nej, det är som om man prisar in sämre tider runt hörnet, detta utan att makrodata på nåt sätt skulle signalera att så är fallet… Men vi vet av historien att döma att räntemarknaden är en smart jävel, så vi får se vad hon har i kikaren den här gången 🙂
ps. Samtidigt lyssnade jag på ett conf call av DBs räntesida. De menar att nedgången på US rates inte är så konstig mot bakgrund av att:
1. Den ”förbättrade” Taylor Rule som Cleveland FED lyft fram (http://www.clevelandfed.org/research/commentary/2014/2014-02.cfm)
pekar på att jobbskapandet i kombination med människor utan arbete fortfarande inte förbättras TILLRÄCKLIGT snabbt. De ser vidare en stark koppling mellan riktigt tillväxt i ekonomin, och förbättring i arbetsmarknaden. Det betyder att den äkta tillväxten i ekonomin inte är tillräckligt hög. Om inte den är det, så kommer inte heller löneinflation och därmed äkta core inflation heller bli något problem. Detta vet FED, och därför är det inte oroliga. Eftersom FED inte är oroliga, så är inte marknaden det heller. Därför stiger INTE räntorna. Så länge som inte dem stiger så vågar en viss typ av investerare fortfarande köpa statspapper, och en annan typ av investerare aktier.
Jag noterar att detta är räntemännsikornas syn. Strategerna på DB delar inte riktigt den här synen utan tror att såväl löneinflation som riktigt inflation står runt dörren. Vilken kommer tvinga FED att agera, och därmed kommer räntorna att stiga.
Jag har inte facit utan kan bara konstatera att allt kokar ner till hur jobbdatan, och därmed inflationsdatan utvecklas framöver.
2. De konstaterade också flödesmässigt att många hedgefonder fick stoppa ur sina korta positioner förra veckan, vilket gjorde att räntenedgången tilltog.
3. ECB och potentiell QE från Europa spelar klart in. Vi har tidigare konstaterat att ECB kommer göra detta av en anledning, att försvaga euron och bryta deflationstendenserna. Räntorna är redan låga. Det gör att du allt annat lika inte vill sitta på Europeiska bonds. Detta i sin tur gör att dollar och amerikanska räntor, allt annat lika, ser mer attraktivare ut. Detta bidrog också!
Om det blir QE eller inte vet jag inte…. men det viktigaste är ändå hur löneinflationen i USA utvecklas. Har FED rätt, dvs att recoveryn fortsatt är för svag, eller har många strateger rätt, dvs att vi kommit ganska långt i recoverien och att inflationen kommer att börja visa upp sig så smått nästa år, vilket kommer tvinga FED till att agera?
Vi har diskuterat här på bloggen huruvida bankerna tar höjd i sina kalkyler för högre räntor när de lämnar lånelöfte. Vi VET att dem gör det. Men frågan är om de gör det i 100% av fallen, och frågan är om de gör det i tillräckligt stor utsträckning. Det verkar nämligen som om minst 80,000 hushåll skulle få problem med sina räntebetalningar även om räntorna skulle normaliseras.
I pappersversionen av Di idag, sid 10, bekräftar delvis det jag är rädd för. Frågan man har ställt är ”Hur stort problem skulle det bli för din privatekonomi om din totala boendekostnad skulle öka 50% inom 3 år?”
En ökning på 50% skulle motsvaras av en ränteuppgång på mellan 70-100%, om man förutsätter att kostnader utöver räntorna, som ex el, värme och vatten, är hyfsat oförändade. Givet att över hälften av bolånestocken ligger under rörlig ränta, så kan man anta att genomsnitt svensken betalar idag ca 3% på sitt bolån. Jag tror ju att räntorna kan söka sig upp mot 5% de närmaste åren. I ren normalisering alltså, vilket inte är särskilt avhängigt konjunkturen.
Svaret är ganska avskräckande. 23% säger sig få mycket stor problem. 36% säger sig få ganska stora problem. Men det diffar väldigt mellan inkomstgrupperna. Bland medel- och höginkomst tagarna är det bara 18 respektive 6% som får stora problem, medan det är 41% av låginkomsttagarna som tror sig få Mycket stora problem.
Om det stämmer så är mina farhågor korrekta. En normalisering av räntorna leder till stora problem för Svensk ekonomi. Detta är något vi måste ta tag i redan idag. Bankerna som skapat detta problemet lär inte ta tag i det, så det är upp till Fi, troligtvis med stöd av regeringen.
Jag undrar, om bankerna verkligen räknade på 7,5% och där låntagaren har kvar att leva på så att han kan dra runt sig själv och sitt hushåll…. hade folk verkligen svarat så här? Det är liksom inte rimligt!
Jag vidhåller, bankerna måste regleras så att de tar ansvar för att låntagare ska klara av 5% ränta på sin samlade skuld, givet sin inkomst, och samtidigt ha tillräckligt kvar att leva på så han kan dra runt sig själv och hushållet. Uppnår vi inte det här så är det bara en tidsfråga innan vi får problem!
Trevlig helg!
Visserligen kom Philly Fed och Empire in bättre än väntat. Core Cpi kom även den in på 1,8% YoY mot väntat 1,7 och fg 1,7…. kanske kunde man tro att det skulle få räntorna att börja röra sig uppåt?
Men icke, räntorna dippar och särskilt 10 åringen bryter gamla nivåer i samband med dagens och gårdagens nedgång.
Mitt case, dvs att konjunkturen tilltar efter en svag vinter, vilket sätter sprutt på jobbskapande, som i sin tur sätter sprutt på löneinflationen, och som slutligen koka ner till högre priser, och därmed stigande räntor, vilket slutligen tvingar FED till räntehöjningar, har både varit rätt och fel. Vi har sett en återhämtning sedan vintern, och vi har även sett hur lönerna sakta glider uppåt, men marknaden har inte valt att sälja sina räntepapper till följd av detta. Nej tvärtom verkar man nu vara rädd för att den studs vi sett sedan vintern är temporär, och att man snarare är rädd att helårsprognoserna inte kommer infrias, då konjan inte blir så stark som man hoppats på under 2H14. Egentligen är det ju repetition av föregående års mönster. Detta är positivt för räntor (dvs fallande räntor) och negativt för aktier… så här långt. Jag hade ju snarare trott att räntorna skulle gå upp, dvs ner i pris, och även aktier ner i pris.
Det är mycket enkelt. Så länge som räntorna håller nuvarande nivåer så kommer man vilja köpa aktier, trots att revideringarna inte är särskilt starka och värderingarna rätt höga på sina håll. En konjunkturförsvagning skulle få aktier att gå ner, om det leder till nedrevideringar av vinsterna. En konjunkturförstärkning, eller snarare än ränteuppgång, som varit mitt base case, skulle få aktier att gå ner, även om revideringarna är smått positiva.
Det är naturligtvis svårt att säga om räntemarknadens rädsla för framtiden är befogad, men en av de viktigaste ledande komponenterna i den Amerikanska recoverien är NAHB, som bla leder fastighetspriserna. Den kom precis in på 45 mot väntat 49 och fg 46 (nedreviderat fr 47). Planar fastighetspriserna ut här så gör consumer confidence det. När det planat ut så minskar konsumenternas köplust vilket får företagen att rekrytera mindre… och sämre NFP datan leder till sämre löneinflation….och sämre löneinflation leder till allmänt deflatoriska tendenser, som i sin tur leder till…. ja ni fattar!
Även Yellen har lyft fram den mycket ömtåliga återhämtningen av amerikanska fastigheter som en riskfaktor. Hon har rätt!
Det är ett spännande läge och datan framöver kommer nagelfaras. Hittills verkar det åtminstone som 1Q14 rapporterna aggregerat har varit bättre än väntat… men det verkar inte som om det lett till några större upprevideringar av FY14. Således är amerikanska aktier fortsatt dyra….
Vi får se hur det utvecklas helt enkelt. Men så här långt beter sig räntorna lite konstigt… eller de kanske ”vet nåt”
Fundamentalt är jag fortsatt negativ, Teknisk/taktiskt är jag positiv med det allmänna råder ”buy on dips”…. således totalt sett neutral. Än så länge finns det ingen anledning att ändra sig!
Trevlig kväll!
Kortsikt's Blog 