Med risk för att det blir lite repetition för vissa. Men det verkar som om det börjar bli lite konsensus kring amorteringskravet, och det finns stora chanser att det faktiskt kommer införas inom kort….
Är det bra?
JA det är det om målet är att vi vill att nya låntagare, eller de som byter upp sig, ska ta lite mindre lån.
Men vad är målet egentligen? Det finns inget självändamål att bromsa utlåning och hålla tillbaka prisutvecklingen på bostäder. Det centrala målet är att vi vill undvika en framtida finans- och fastighetskris med påföljande lågkonjunktur.
Man tror att fortsätter lånestocken att öka kraftigt så ökar risken att vi hamnar i en kris längre fram. Fair point!
1, men politiker mfl tror att det här löser problemet med överbelånande och risk för framtida kris, det gör det inte.
2, befintliga låntagare som är överbelånade berörs ej, de utgör ändå bulken.
3, visserligen gör det att låntagare lånar mindre, men det hade man kunnat uppnå på annat sätt
4, ett statiskt amorteringskravet gör det bara jobbigare för hushållen när räntorna ökar, vilket egentligen var den situation vi vill undvika.
Säg att ett hushåll kan amortera 3,000kr i månaden. Det blir 1,080,000kr på 30 år.
Vad är skillnaden mellan att ta ett amorteringsfritt lån på 2mkr, eller ta ett lån på 3mkr med ovan amorteringstakt?
Säg att ett hushåll egentligen inte borde ha mer än 1,5mkr i lån… Är det en bra lösning att låta dem låna 2,5mkr och sen köra amortering på det?
Någon som lånade 2,5 mkr för nåt år sedan (men borde lånat 1,5mkr) och vars bostad då kostade 3mkr, den har idag stigit i värde till 5mkr…. Är dem på säkra sidan bara för att loan/value gått ner till 50%?
Ja ni fattar var jag vill komma. Problemet är inte priserna, för de är bara en funktion av storleken på lånen. Problemet är egentligen inte att folk lånar pengar om de har ordnade arbetsförhållanden och inkomst. Problemet är om folk lånar för mycket pengar. Jag är rädd för att många lånar för mycket, och det är bara bankerna som kan göra nåt åt det. Bankerna är problemet.
Om detta är ett bekymmer så är det inte priserna eller räntans fel. Det är bankernas. De beviljar för stora lån. Punkt. Låg räntan är bara bra för låntagare, sparande och svensk ekonomi.
Jag har hört att bankerna har höga marginalkrav, dvs kalkylräntan är hög. Men med tanke på vissa låntagare jag har genom åren så undrar jag om det stämmer i praktiken? Låt säga att det stämmer, vad felas då. Jag är rädd att summan man förväntas kunna leva på, dvs kvar-att-leva-på summan är inte realistisk. Den sätter man för lågt. Dvs den summan är det få som kan eller vill leva på. Dessutom ger det en kraftig inbromsning i ekonomin vilket inte är önskvärt, då det leder till ökad arbetslöshet, och vid arbetslöshet spricker ändå hela lånelöfteskalkylen om du blir av med jobbet. Det finns många anledningar till att göra lånelöftena mer realistiska och reglerade så att bankerna inte kan konkurrera om vem som lånar ut mest. De ska konkurrera om att erbjuda lägst ränta.
men säg att det regleras så att folk lånar rätt summa. Behöver inte folk amortera då? Egentligen inte.
Min poäng är att folk ska låna rätt belopp. Dvs det är bättre om man köper en lägenhet för 1,5mkr med 100% lån, än att man köper en lägenhet för 5mkr med 2,5mkr i lån. Den förstnämnda tvingas till amortering, inte den sistnämnda. Men givet samma inkomst så är det den sistnämnda som det kommer gå åt helsike för vid ett högre ränteläge.
Men även den förstnämnde borde amortera, trots rätt skuldsättning.
Men då borde kravet vara dynamiskt. Dvs varje månad tar banken 5% av lånet. Står räntan i 1,5% så går 3,5% i amortering. Står räntan i 4,5% så går 0,5% till amortering. Detta ner till hälften av lånet. Därefter är det frivilligt om man vill fortsätta.
Problemet är att folk är så dåliga på att spara, så vi kan gott hjälpa dem på traven. Sparande är också bra som en buffert. Säg att du blir av med jobbet. Då har du möjlighet att sälja och skaffa ett billigare boende. Det finns även en mental effekt, och det är om bostadsmarknaden sjunker något. Det spelar egentligen ingen roll, då det enda intressanta är om du kan betala räntorna. Men det påverkar ändå dig mentalt negativt om lånet är större än värdet på huset.
Det finns en annan aspekt. Det enda som är värre än att vara fattig, är att ha varit rik och sen bli fattig. Dvs idag innebär ränteeffekten att folk åker på fina semestrar och köper fina bilar. Dubblas räntan kan de inte göra det. Då kommer det kännas som om de får de rejält sämre. Det är onödigt. Då hade det varit bättre utan de nya ovanorna. Rycks samma belopp från ditt lönekonto samma dag som lönen tickar in, detta oavsett ränta, ja då anpassar du dina semestrar därefter. Du anpassar inte ditt liv efter vad räntan är. Du kan få det bättre, men främst genom att öka din inkomst, arv eller vinna på lotto. Det är nåt sunt i det. Räntenedgångar är ändå glädjande då lånet minskar genom att amorteringarna ökar, och detta bygger din framtida förmögenhet. Lägre räntor borde leda till ökat sparande, inte ökad konsumtion. Men det viktiga är inte att amortera. Det är att låna rätt summa från början. Därför borde även bankerna regleras så att de årligen stresstestar sina låntagare utifrån senaste inkomst, adekvat kvar-att-leva-på-summa, senaste uppdaterade total belåning (dvs de måste ta alla lån, alltifrån nya från elgiganten, till amortering på sitt bolån)……… men det kanske är för mycket begärt?
För mig är detta jätteenkelt och väldigt självklart…. Men jag verkar vara ensam om att tycka detta! Jag kan också erkänna att politiskt är vissa av dem här åtgärderna jobbiga att ta. Bankerna gillar att maximera lönsamheten, folk gillar att åka till Thailand, och folk vill i regel ta så stort lån de bara kan för att kunna köpa sitt drömhus. Mycket av de här åtgärderna går på tvärs med detta.
Kortsikt's Blog 