Var på middag i helgen, och föga förvånande så var samtalsämnet nummer ett, Flyktingfrågan. Bör vi ta emot eller ej. Om vi tar emot, hur många osv. Alla har en ganska klar åsikt, och det blir gärna ganska temperamentsfullt.
Nu vill jag göra klart för alla att den här bloggen handlar om ekonomi, och ska under inga omständigheter smutsas ner av någon politisk debatt. Jag kommer att ta mig friheten av radera samtliga kommentarer, oavsett ståndpunkt, om de syftar till att driva opinion. Det finns tusen andra forum där man kan skriva av sig.
Med detta sagt åter till helgens ”debatt”. Det som jag tyckte var rätt kul är att kvinnan som stod för hög solidaritet och i stort sett obegränsat flykting mottagande även tyckte det var för jäkligt att man pratade om att höja pensionsåldern. Hon tycker att 65 år snarare är för högt. Vidare tyckte hon att man borde förkorta arbetsveckan. 30 timmar till oförändrad lön borde räcka. Mannen som tyckte att vi borde stänga gränserna för länge sedan, han tyckte däremot att jobbskatteavdragen som gjorde under Reinfeldt var galna och borde ändras tillbaka ögonaböj. Han ville även införa fastighetsskatt. Det tyckte inte hon.
Låt oss slå fast, Att vara solidarisk kostar pengar i det korta och medellånga perspektivet. På lång sikt är det kanske en vinst affär?
Men låt oss fundera på det korta perspektivet, då det är detta som ska finansieras nu, IDAG. Om man förespråkar en hög nivå av solidaritet så borde man även ta konsekvenserna av detta. Dvs i samma andetag som man säger att man är solidarisk, så borde man säga att man är beredd att höja inkomstskatten (dvs få mindre över i plånboken varje månad) och jobba till man är 67år minst. Man kan inte säga antingen eller. På samma sätt borde alla som vill sänka skatterna eller lägga mer pengar på välfärden osv inse att de per automatik är Osolidariska då deras önskemål inte går att kombinera med att ta emot flyktingar.
För det är nämligen så att staten har sina inkomster, och sina kostnader (välfärden), och ett netto av de här båda. Det nettot kan vara plus, minus eller noll, vilket innebär att en stat behöver ta upp lån, amortera på statskulden, eller inget avdera. I högt belånade ekonomier så bör det vara positivt, dvs de bör göra ett överskott så de kan amortera. Sverige är lågt belånat, så i vårt fall finns egentligen bara alternativet Noll och negativt. Ta upp lån eller inte.
Det ger ett antal möjligheter
1. Intäkter minus kostnader = 0. Ta INTE upp lån och INTE öka statsskuld
2. Intäkter minus kostnader = minus, Ta upp lån och öka statskuld.
De flesta verkar vara ganska överrens om att ta upp lån är en dålig idé om det inte går till Investeringar som ex järnväg eller vägar. Eller nåt annat som är beständigt och får positiva effekter på tillväxten på lång sikt. Låg skuldsättning är en styrka som man har väldigt lite nytta av i goda tider, men väldigt stor nytta av i dåliga tider. Det finns gott om bevis för detta.
Det gör att alt 1 är det enda tänkbara för de allra flesta Svenskar. Balanserad budget med bibehållen statsskuld. Jag har på känn, oavsett vilken politik man håller på, så finns det brett stöd för detta.
Om nu kostnaderna ökar i samband flyktingmottagandet, så har man två möjligheter. Antingen, som nu, minskar man andra kostnader. Idag tar vi av budgeterade biståndsmedel. Mer till flyktingmottagande, mindre till bistånd. Löfven rosas av Junker och Merkel, men får ta skit av FN och Jimmy som vill att pengarna gåt till tält i Libanon. Typ. Frågan är om detta är uthålligt. Jag vet inte. Men om det inte är det, så ställs vi inför dilemmat, Tulla på kvaliten på välfärd, eller öka intäkterna. De flesta verkar tycka välfärden inte riktigt håller måttet, så majoriteten vill inte sänka kostnaderna för den. Vi vill helt enkelt inte ha sämre vägar, skola, hälsovård osv på bekostnad av flyktingmottagandet. Snarare tvärtom.
Då kvarstår skattehöjningar. Slopade jobbskatteavdrag, jobba mer och längre, högre skatt på inkomster osv.
När vi talar om att vara Solidarisk eller Osolidarisk, så skulle man lika gärna kunna tala om höjda inkomstskatter eller bibehållna. Det är samma sak. Enkelt uttryckt. En ”solidar” kan säga, jag är beredd att ge upp 5% av min lön för att ta X flyktingar. En osolidar kan säga, jag vill inte ha högre inkomstskatter, därför måste vi stänga gränserna. Enkelt uttryckt så handlar det om detta. Sen kan man bråka om detaljerna men i stora drag kommer det fungera så här.
Om man är för ett obegränsat flyktingmottagande, så måste man vara för att jobba till man är 70 år och/eller betala betydligt mer skatt på lönen. Det går inte att tycka på ett annat sätt. Gillar man inte skattehöjningar då tillhör man per automatik de osolidariska.
Det är ju faktiskt det verkliga kvittot på solidaritet. Dvs om man kan säga ”Jag tycker Sverige bör vara solidariska och ta emot behövande som söker hjälp här, och DÄRFÖR MÅSTE jag avsäga mig X kr i månaden vilket gör att jag inte kan bo lika bra, äta lite sämre, semestra lite mer sällan osv.”Eller ”Jag vill inte försaka X kr av min lön varje månad. Jag har det tajt som jag har det, och den livsstil jag har vill jag behålla. Därför anser jag inte att Sverige har råd att vara solidariska”.
Jag skulle respektera bådas åsikt.
Men jag blir trött på dem som säger, ”Sverige är så pass rikt, att vi måste ta vårt solidariska ansvar” Ja, vi är rika, sett till din lönenivå jämfört med lönenivåer i omvärlden, eller den välfärd varje medborgare får eller har rätt till i genomsnitt. Då har vi det jättebra. Men vi är inte rika i den benämningen att staten har en kassakista att ösa ur. Alla pengar som kommer in, de går också ut. Varje år! Så när du säger att vi är rika, och har råd att vara solidariska så måste man förstå att det handlar om att vi klarar att reducera kvaliten på välfärden (vilket skulle vara okej för att den är så bra jmf omvärlden), dvs vi tar av nåt annat och lägger det på flyktingmottagandet. Alternativt beskattar befolkningen hårdare då de ändå har det så pass bra med befintliga löner. Då kan vi kan lösa finansieringen.
På samma sätt är det tröttsamt att höra flyktingmotståndare säga, nu kommer det gå åt helvete, gränsen är nådd, Sverige klarar inte det här, nu blir det kris. Gränsen är nådd. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det inte så. Ni har fel. Vi kan på rätt många sätt frigöra 100mdr kronor. Frågan är om vi är beredda att göra det. De Osolidariska är inte det.
Sverige har en extremt låg statsskuld och Ex flykting kostnaderna en hyfsat balanserad budget. Vi kan både dra ner på välfärd och öka beskattningen på medborgarna och finansiera det här om vi vill. Visst, vi får det sämre i termer av lägre disponibel inkomst och/eller sämre välfärd.
Jag har inte räknat på det exakt men skulle vi dra in 10% mer i inkomstrelaterade skatter så ger det ca 100mdr kr.
Ex.
Din Bruttolön är 30,000kr
Inkomstskatt ca 9,000kr
Netto 21,000kr du får ut.
Arbetsgivaravdgifter etc, ca 9,000.
Staten få in ca 18,000 kr.
Hade man kunnat öka den med ca 10%, dvs 2,000kr så får staten in 100mdr allt annat lika.
Dvs du får ut 19,000kr.
Det är kärnan av att vara solidarisk.
(med reservation för fel räkning)
Ett alternativ välfärden, dvs kostnaderna som stat, landsting och kommuner har med ca 6%.. Det ger också ca 100mdr. 6% rakt över hela linjen. (Också ett trubbigt ex för det handlar till stor del om uppsägningar vilket leder till ökad kostnad för ökad arbetslöshet och minskade skatteintäkter. Men vi pratar om förenkling)
Faktum är att Sverige skulle utan problem kunna sälja 100 miljarder i 10 åriga statsobligationer till nästan noll i ränta utan problem, och ta pengarna och lägga på att hjälpa flyktingar. Den årliga kostnaden närmaste 10 åren är i princip noll, och först om 10 år ska pengarna betalas tillbaka, och då rullar man över dem i en ny skuld till ny ränta. Detta är inte något man rekommenderar såklart, men det är fullt möjligt.
Om man räknar på det så är allt möjligt, men väldigt smärtsamt. Men jag antar att det är det som kännetecknar solidaritet. Hade det inte känts så hade det inte varit så svårt att vara solidarisk.
Men det stör mig att ingen sätter siffror på det. Varför kan så få solidariska människor svara på vilket belopp som krävs av varje svensk för att kunna ta emot flyktingar? De borde ju i sin analys tänka, jo men det här beloppet tycker jag är hanterbart… Jag är för en solidarisk flyktingpolitik. På samma sätt borde de osolidariska tänka tvärtom, dvs det här beloppet per svensk och månad är orimligt högt. Jag väljer att köra på den osolidarisk linjen. Men väldigt få, oavsett grupp, verkar veta.
Många pessimister har också fel när de säger att tillväxten skulle bromsa in om vi lägger mer medel på flyktingar. Det är nämligen ingen skillnad samhällsekonomiskt om vi anlitar Skanska för att bygga flykting boenden eller bygga nåt annat. Pengarna går ut i ekonomin. Det spelar inte heller nån roll i strikt ekonomisk mening om du ger 100kr till en invandrare som går till ICA och handlar upp den, eller om du ger pengarna till en arbetslös svensk som handlar upp samma 100kr på ICA.
Jag säger inte vad som är rätt eller fel. Det finns många aspekter av det.
Men enligt min mening så går det att vara Solidarisk. Sverige går inte under, det går att lösa finansieringen, men förstår verkligen alla vad priset är? Är man beredd av försaka det? Jag säger så här:
Hur många tusen kronor är du beredd att släppa av din lön varje månad, så ska jag tala om för dig hur många flyktingar vi har råd att ta emot.
Min förbryllning kvarstår, hur kan så många vara så övertygade utan att veta kostnaden för flyktingmottagandet?
Oavsett vem du träffar,
Tillhör de solidariska lägret fråga:
Så du tror på obegränsad invandring. Vet du hur mycket skatten på din inkomst kommer öka de närmaste åren till följd av detta? Hur mycket mindre i lön är du beredd att ta för att det ska vara ok med obegränsad invandring?
Tillhör dem det osolidariska lägret fråga:
Så du tror på att stänga gränserna för att vi inte har råd. Hur mycket mer hade du behövt betala i skatt varje månad för att finansiera en obegränsad invandring?
Många solidariska firar just nu när Sverige har tagit på sig ledartröjan. Hur kan ni göra det när allt finansieras genom att man tar pengar från biståndsbudgeten? Vi ökar solidariteten på hemmaplan, men minskar den lika mycket i kronor räknat på bortaplan. Nettoökningen i kronor som går till solidaritet är noll enligt mig. Det borde få de solidariska att snarare deppa, och de osolidariska att fira. Nästan!
2014 var ett normalt år. Då la vi 3ggr så mycket på bistånd som migration. Det finns att ta av om vi börjar tänka i termer av inhemskt bistånd.
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Offentlig-ekonomi/Statsbudget/Statsbudgetens-utgifter/
Som sagt, alla kommentarer är välkomna, men är de inte sakliga och finansiellt förankrade så tar jag mig friheten att radera. No offense. Den här bloggen driver inte opinion!